Jag har skapat mig ett beroende av någon som får mig att vilja anstränga mig till det yttersta, att vilja vara bra hela tiden. Vikten av närheten, den varma, fantastiska kroppen bredvid min, handen i min hand som ger mig trygghet – det känns så enormt viktigt!

Detta gör att jag krånglar till allt! Min stolthet gör att jag får äta kall pizza sent på kvällen samtidigt som jag tafatt försöker förklara mitt beteende. Osäkerheten hos mig gör att jag ägnar tid åt problem som inte finns istället för att ta vara på stunden. Min sårbarhet får mig att sätta upp försvarsmurar och jag lurar in mig själv i labyrinter där jag genom mina tankevurpor lägger krokben på mig själv.

Jag känner mig som en tonåring med humörsvängningar. Den där dörren som stängt in mina inre känslor står på vid gavel och känslorna svallar fritt utan någon som helst styrning. Finns det mån tro en instruktionsbok för hur man strukturerar upp sina känslor? Hur man lär sig att uppträda som en vettig person?

Tonåring – over and out!