Jag är rädd! Rädd för att vakna på morgonen och behöva möta en ny dag. Ögonblicket innan jag vaknar och inser att det är en ny dag är så befriande och ljus. I samma sekund som jag inser att jag är vaken så förlorar jag möjligheten att somna om och det blir mörkt igen. Hur kan något som känns så rätt vara fel?!

Jag skräms av mina tankar, av härvan som min hjärna skapar. Jag oroas över vad min kropp gör mot mig när den vägrar låta mig äta. Jag fasar inför att gå till jobbet och behöva prata om en semester som jag inte vill tänka på. Jag känner mig nervös inför den kommande långledigheten och alla följande dagar efter det. Jag vill backa bandet!

Jag är bara jävligt skraj – och ensam! Med lite tur så kan jag lita på att mitt dåliga minne hjälper mig på traven att glömma det mörka snart.