Jag går, som i promenera! Jag promenerar när jag mår bra, att promenera får mig dessutom att må ännu bättre. Jag funderar på att skriva att jag promenerar när jag mår dåligt också, men jag vet inte om jag gör det, jag kommer inte ihåg. Kanske så förväxlar jag det med mina bilpromenader, när jag låter humöret gå ut över gaspedalen. Men även där har jag ju ett färskt bevis på att gasen får jobba även när jag mår bra.

Hösten för med sig något positivt i alla fall och det är den friska luften och mörkret som passar mig när jag är ute och går. Jag tycker om att gå i mörker, det är som minst folk ute då och jag får gå ifred. Mörkret för visserligen med sig överraskningsmomentet, som idag då jag höll på att skrika högt av en oväntad joggare som kom rusande bakom mig, eller de långa skuggorna som plötsligt dyker upp när någon ljudlöst närmar sig.

Det kanske inte är helt logiskt att gå i mörkret med hörlurar på och lyssna på böcker som handlar om vampyrer men vill någon hoppa på mig så är jag lika oskyddad med hörlurar som utan. Dessutom så lever ju jag i min fridfulla värld där människor inte gör illa varandra, så vad har jag att vara rädd för?!