Snart är det val! Min röstsedel hänger på sniskan på anslagstavlan innanför ytterdörren, lutad lite snett och symboliskt åt höger.
Politik tråkar ut mig, mest troligtvis för att det är för komplicerat. Valets betydelse för mig är att jag får massa färgglada papper i brevlådan om personer som vill att jag ska veta att dom är bättre än de andra, att de har vettigare åsikter än ”the others”, att jag ska lägga min värdefulla röst just på dom, vilket i sin tur kommer att göra mitt liv så mycket bättre.

Oftast så känner jag inte ens igen varken namnet eller personen på bilden, det skulle lika gärna ha kunnat vara en granne, jag skulle ändå inte känna igen honom eller henne, det är ju trots allt jag som är ”den nya” i mitt område.

Jag retar mig på valaffischerna som sitter uppe överallt, det förvånar mig att ingen har klistrat upp en affisch på min husvägg än. Jag vet, vis av erfarenhet från tidigare val, att plakaten kommer att sitta kvar på varenda stolpe i flera månader framöver, tills de antingen blåser ner, blir vandaliserade eller klottrade på. Vems ansvar är det att rensa staden från allt reklammaterial efter valet? Jag tycker det vore roligt om det förlorade partiet fick i uppgift att plocka skyltar. Jag kan se det framför mig; Sahlin som går längs dikeskanten och bryter naglarna i färd med att plocka ner bilderna på en leende och segerviss Reinfeldt. Det vore humor på hög nivå!