Jag vill kunna springa! Bara slänga på mig träningskläder och ge mig ut med Ipodén och springa en mil eller två. Bara tanken på att springa eller jogga ute i naturen känns så befriande.
Nu skulle dock jogging vara allt annat än befriande och troligtvis innebära en smärre hjärtinfarkt för mig eftersom jag får svårt att andas om jag promenerar för snabbt till bilen. Detta är troligtvis orsaken till att jag utvecklat en avsky för allt som har med springa att göra, jag har istället skaffat mig en ståndpunkt som jag alltid tar till när jag blir hotad med snabba aktiviteter – ”nej, jag springer aldrig, jag är ute i god tid istället”.

I oktober så sätter vadet igång med Jenny och Camilla, det ska tydligen göras slut med min vän rökningen då. Mitt förhållande till cigaretterna är starkt, kärleksfullt och extremt beroendeframkallande. I vissa stunder när jag känner mig sådär ynklig och värdelös så finns dom alltid där, rykande, lugnande och med löfte om en säker död.

Så i oktober så ser det ut som att jag får göra två flugor på smällen för att stoppa ekorrhjulet och både sluta röka och sluta att klaga på mig själv. Varför ska jag klaga på mig själv när det finns andra som gör det åt mig, utan att jag ens vet om det och behöver lyssna på det?
Jag vill gärna säga att jag ser fram emot oktober, men jag är mentalt inte riktigt, riktigt där än. Det är en himla tur att det är ett par veckor kvar, och vem vet, jag kanske i alla fall kan prova på det där med löpning lagom tills att snön kommer.