När jag ikväll satt hemma hos mamma och mös på altanen så fick jag dumpat en enorm kartong på mig med mina gamla skolböcker, ritningar, uppsatser och diverse hemska skolfoton. Jag kan bara konstatera att kemi och bild inte var mina starkaste ämnen. Dock så undrar jag var mina fantastiska kunskaper inom engelska, tyska och matte tog vägen, jag var ju bra!

Någonstans i den enorma högen så hittade jag en uppsats som jag skrev i februari 1991, som faktiskt var riktigt roande. Så, nu tänker jag dela med mig av en 16-årings tankar om föräldrar.

Tonårsföräldrar – behövs dom?

Föräldrar har jag aldrig förstått mig på och eftersom jag senast bråkade med dom igår så vet jag nog vad jag pratar om. Ibland frågar man sig själv – vill dom förstöra och förbjuda allting??

Någon kväll när man kanske har bestämt sig för att göra något speciellt, som kanske föräldrarna inte tycker om, men har gått med på i alla fall, så räcker det med att öppna munnen för att få utegångsförbud.

Min lillasyster är 14 år och har ett humör som gör att vem som helst blir skraj. Var och varannan kväll så hör jag pappa i trappan ropa till henne: Jaha, då får du utegångsförbud ikväll också.

Så börjar allt…syrran skriker, pappa skriker, sen orkar jag inte lyssna på dom utan somnar istället.

Alla ungdomar bråkar med sina föräldrar angående utetider:

  • – Jag kommer hem 01:00.
  • – Du kommer hem 23:00.
  • – Nej, det gör jag inte. Alla dom andra får vara ute till 01:00.
  • – Alla andra? Vilka då?
  • – Jaaaa….Jossan och….ja, alla andra.
  • – Kom hem 23:00.
  • – Nej!
  • – Okej, du stannar hemma!

Så börjar skrikandet igen. Ungefär så här låter det när min syrra ska gå ut.

Som tur är så har jag inte såna problem, för jag har en kille sedan ett och ett halvt år tillbaka som jag alltid är hos på helgerna. På veckordagarna kommer han nästan alltid till mig.

Men jag har upptäckt att när jag var tvungen att komma hem på kvällarna, gjorde man mycket mer bus, dvs skaffade sprit och tyckte det var jätteroligt att vingla runt på gatorna och kom hem vid 01:00. Nu när jag sover hos min kille så kan jag i princip göra vad jag vill, men OM vi går ut så kommer vi oftast hem vid kl 21-22. Det blir liksom inte samma sak.

Om föräldrarna förbjuder, tycker man att det är jätteroligt att göra just det, eller det är mer spännande. När jag var 13-14 år pratade jag alltid med min mamma om allting. Sommaren då jag blev 15 år så sa det poff och vi kunde inte längre prata med varandra.

Men min mamma är ju speciell, hon får alltid som hon vill, har alltid fått det och kommer alltid att få det.

Ungdomarna vill ju gärna berätta för föräldrarna vad dom håller på med på kvällarna. Dom vill tala om att dom röker och dom super, MEN vill inte att föräldrarna ska bli arga. Vi vill att dom ska bli tacksamma för att vi inte ljuger! Dom frågar- Röker du? – Nej, svarar vi. Vad tror dom att man svarar egentligen? Om man säger ja, får man straff för det, då är det ju klart att man ljuger, men man vet också hur skadligt just rökning är, så man skäms nog lite också.

Jag har försökt att prata med min mamma om ett kompis-mamma-förhållande. Då kan man ju prata med henne samtidigt som hon får reda på vad jag sysslar med. Men hon säger bara: Kompisförhållande?! Aldrig, du är mitt barn och jag är din mamma! Jag ska inte behöva vara ”kompis” för att få reda på allt och kunna prata!

Jag tycker det är ganska onödigt av henne när hon håller på sådär. Jag tycker att en bra mamma och pappa ska kunna tillåta ungdomarna att vara ute, till lite längre än rimlig tid.

Det finns ju föräldrar som säger: Kom hem när du vill och om du vill. Då blir ungen glad och kompisarna avundsjuka, men dom föräldrarna bryr sig inte om ungen om dom säger så. Jag tycker att om en ”ungdom” kommer hem full, går på toan och mår dåligt, kommer ut och säger att han mår dåligt och är full men ångrar sig, då har han fått lida för det.

Bra föräldrar ska då kunna förlåta honom och inte ge honom en massa straff, om det inte händer ofta såklart!

Min kompis mamma tycker jag jättemycket om. Vi pratar ibland och då pratar vi om precis allting, både hon och jag säger vad vi tycker.

Föräldrar har sån otrolig makt. När man var yngre och bråkade då fick man inte sin veckopeng eller sitt barnbidrag. Nu jobbar jag ju och från 16 år så får ingen röra ens lön, inte ens mamma eller pappa. Och studiebidraget har jag fått ett skriftligt ”kontrakt” på att jag får behålla. Men man kan ju inte undgå att höra när min syrra bråkar så att de tar hennes barnbidrag ända tills hon sagt förlåt.

Föräldrar är väldigt konstiga! Jag ska bli en väldigt snäll mamma och jag tror nästan att jag redan har sett ut pappan, men man vet ju aldrig?!

Min syrra har bestämt sig för att inte skaffa barn, hon ska adoptera istället. Så det är ju inte bara föräldrar som är konstiga.

Ja, vad ska man säga? 16 år och jag tyckte att jag var smartast i världen! Förlåt mamma!

Lärarens kommentar säger väl en hel del också: Jag håller med din mamma! Du kommer dessutom att bli likadan, du får se!