Sedan 15-års ålder så har jag arbetat i butik. Lunchro är ett ord som jag redan på den tiden började vänja mig av vid, om jag inte gjort det redan i skolan där stress och ljudnivå är utanför normala gränser.

Under mina första år i butik så arbetade jag på ett företag där vi oftast åkte iväg för att äta. Att anpassa lunchen efter kunder är ett projekt i sig. Var man ett par stycken som skulle gå samtidigt så var det alltid någon som stod mitt i ett kundsamtal vilket gjorde att de andra fick stå och vänta till affären var klar, vilket ledde till att de som skulle gå efter oss blev försenade. En ständig konflikt!

På mitt nuvarande företag så har vi i de flesta fall leverans av mat till arbetet och har därför valt att korta ner lunchen till en halvtimme för att få kortare dagar, vilket i sig gör att maten finns nära, det är lättare att vara flexibel med mattiderna men man är också mer tillgänlig för störningsmoment med kollegor som kommer och ”bara ska fråga något” osv.
Uppväxten i den här branschen har gjort att jag vant mig vid att äta snabbt direkt ur matlådan för att sedan göra mig tillgänlig för arbete så fort sista tuggan är svald, en mardröm för mittendelen av kroppen.

Idag satt jag still i över en och en halv timme då jag och Linda var iväg på lunch med en leverantör till oss. Det var en fantastisk lunchrestaurang som lika gärna hade kunnat ligga mitt på Stureplan istället för i Kista.
Det stod uppdukat massor av läckerheter till förrätt, huvudrätt och dessert. Trots alla smaskigheter så lyckades vi ändå hålla en nivå på intaget men efter lunch så var både jag och Linda redo att åka hem och smälta maten, vilket vi naturligtvis inte gjorde.

Tanken på att kunna vara lite europeisk och ta sig den tiden varje dag för att umgås och äta gott känns lockande! Är det inte dags att Sverige börjar titta på det här med siesta snart? Jag säger som jag brukar; jag är på!