Jag fick världens sötaste telefonsamtal idag. Min älskade sötunge ringde och frågade om jag kunde följa med honom på gympa. Vi skulle hjula, göra kullerbyttor, springa och klättra tillsammans. Dessutom så var han övertygad om att jag kunde stå på händer, bara en sån sak fick mitt hjärta att smälta. Sen när han sa att även lillasyster (en och en halv månad gammal) skulle stå på händer så förlorade han lite av mitt förtroende förstås men det kommer han undan med.

Efter att han fått sagt det han ville så försvann koncentrationen vidare till Byggare Bob och vårt ögonblick av förståelse var borta. Men jösses vad han börjar bli stor, det går ju att föra begåvade samtal med honom nu!

En uppmaning till Willemamma och Willepappa; köp normala gympakläder till honom. Jag är 25 år senare fortfarande ihågkommen för min blåa gymnastikdräkt med en stor gul sol på! Den stämpeln går aldrig att tvätta bort!