Förutom att det var en vanlig (underförstått jobbig) måndag i morse så hade jag en sån där extra dålig morgon, när allt tar dubbelt så lång tid för att jag virrar och stressar runt. Mitt huvud bultade och bråkade med mig som bara den innan jag ens hade öppnat ögonen och väl inne i duschen så tappade jag balsamburken under badkaret så jag fick krypa ur karet och kräla mig ner på golvet för att få tag i den.
När jag manövrerat mig ut ur lägenheten med alla väskor och påsar som skulle med på turne så kom jag till bilen och lyckades släppa in all den nykomna snön ner i förarstolen, suck!

Väl på biluthyrningsfirman så fick jag vänta jättelänge, ibland verkar jag helt osynlig för omvärlden, jag borde verkligen sola lite. När jag såg min förra hyrbil stå där ute alldeles nersnöad och troligtvis fortfarande med vibrationer i ratten så var jag säker på att de skulle hiva på mig den. Men, ibland ler lyckan åt mig, för jag fick en A6á den här gången, härligt!

Efter att jag hämtat datorn på jobbet och ringt och tjatat på alla de som jag kallat på intervju men som inte svarat så var jag redo för att åka mot Strömstad.
Vet ni, det var helt sjukt långt och då pratar jag inte bara om milen utan om att vägen kändes dubbelt så lång som den var. Under de två sista timmarna var det nästan bara små snirkliga vägar som man visserligen kunde ta i ganska hög fart, men det känns verkligen som att jag har hamnat långt utanför rimlighetens gränser.