Jaha, är det meningen att man ska summera sitt 2008 nu när det tagit slut? Eller ska jag kanske bara välja att se framåt istället? Äh, det spelar inte så stor roll vad jag bör göra, mitt ordningssinne säger mig att jag måste börja med att avsluta det gamla för att kunna påbörja det nya.

Året har som de allra flesta år innehållit en massa känslor, både bra och dåliga. Det mest tragiska som hänt är ju naturligtvis Jockes bortgång, det var ett hemskt uppvaknande i vad som såg ut att bli en idyllisk sommar. Jag önskar att jag kunde ta lärdom av händelsen och behandla mina nära och kära som om varje dag var den sista, men jag är en enkel människa som tappar tålamodet ibland, blir arg för struntsaker, retar upp mig på feltolkningar, blir sur för mindre…ja, långt ifrån perfekt.

För att beskriva mig själv under det här året som gått så kan man likna mig vid en val som irrat in i Mälaren, totalt förvirrad och nästan utan hopp. Ena dagen vet jag vad jag vill göra med mitt liv för att nästa dag ändra riktning åt motsatta hållet. Jag behöver vägledning, det är något jag insett, men vem ska kunna ge mig det om jag själv inte kan det? Om jag inte hade varit så naiv så hade det sett mörkt ur för kommande år, men eftersom jag är som jag är så förväntar jag mig massor av lyckliga ögonblick under 2009 och jag är dessutom övertygad om att jag kommer att få uppleva det också.

Tack Mamma, Peter, Pappa, Eva, Stephan, Karin, Wille och Världens bästa Kattis för det här året och för att ni finns, jag älskar er! Och tack till mina kära gamla och nya vänner för att ni står ut med mig, bra vänner kan man inte vara utan!