Mat och godsaker är en viktig del i min familj. Fast maten i sig är inte så viktig men att samlas runt bordet och babbla medans vi lämpligtvis äter är vår grej.

Jag tror att vi har en speciell gen i oss som gör att vi måste vräka i oss saker med socker i. Mitt sockerberoende är lika illa som nikotinabstinensen…om inte värre till och med. Att sluta röka skulle jag kunna göra (när jag känner mig motiverad, okej?!) men att sluta äta godis och desserter är jag väldig tveksam till om jag skulle klara av.

Hur kommer det sig att jag alltid tänker på sötsaker när jag är hungrig? Det är ju aldrig så att jag tänker; mmm, vad gott det vore med köttbullar och makaroner!

Jo visst är det inte fel med köttbullar, men jag skulle ju hellre äta en bit morotskaka till middag. Det enda som egentligen hindrar mig att göra det är tanken på hur jag skulle se ut om jag gjorde det till en vana och att man som vuxen borde veta bättre….men jag vet inte bättre.

Sangrian vi drack igår har inte satt några spår i mig idag, trots att vi faktiskt tog in både två och tre stora kannor. Det var fantastiskt gott, sånt ska jag dricka mer av!