Ni kommer tro att jag bara sitter och hittar på nu, jag önskar verkligen att jag gjorde det också, men sån är inte min verklighet.

När jag satte mig i bilen (lånad av pappa eftersom jag pajjade mamma och Peters igår) för att åka hem och vred om nyckeln så tickade den bara lite. Den hade INGEN som helst avsikt att starta!

Jag kunde faktiskt inte göra annat än att skratta åt det, dock lite osäker på om någon faktiskt skämtade med mig. Stephan skrattade gott och länge när jag ringde och frågade vad det var för fel på mig.

När jag fått hjälp av en kollega att starta bilen med kablar så körde jag iväg, glad i hågen över att det löste sig så pass lätt ändå. Så glad var jag ända tills jag kom till megakorsningen efter Kymlingelänken, där totaldog den, mitt i vägen! Det är inte möjligt att man kan få två bilar att dö i rusningstrafik på två dagar!

Utan ström var det totalt omöjligt att få i neutralen för att kunna flytta sig åt sidan heller. Jösses!

Efter att jag suttit och väntat en halvtimme i bilen så kom bärgaren. Å förresten, tack alla ni hundratals bilar som inte ens stannade och frågade om jag behövde hjälp! Ni hade i och för sig inte kunnat hjälpa mig….men frågan är ju fri.

Så, min tidiga eftermiddag från jobbet blev inte alls som jag tänkt mig. Att åka hem och kurera mig från mitt halsont blev bara en dröm. Men, om lite drygt en vecka…då får jag min kära, kära bil som bara ska gå och gå och gå.