För första gången på lääänge så vaknade jag i morse utan att känna mig sliten eller med svarta påsar under ögonen. Jag var tvungen att stirra länge i spegeln för att faktiskt inse att mina mörka vänner inte befann sig i ansiktet. Det kändes väldigt ovanligt men samtidigt enormt välkommet.

Förhoppningsvis så har jag skrämt bort dom för all framtid, men helt säker vågar jag inte vara.

Andra chocken kom när jag tittade ut genom fönstret och såg att det var helt vitt ute. Det blev en del gnuggande i ögonen innan jag insåg att det verkligen var snö ute, mysigt!

Redan vid lunch så var snön bortglömd, det fanns inte ett spår av att den funnits där.

Idag fick vi det mesta på plats inför kursen som startar imorgon, det kändes fint. Jag har en föreställning om att det kommer att lugna ner sig lite med hektiska saker efter den här kursen. Nu är frågan bara hur fel jag kan ha om det.