Efter jobbet så åkte jag till min frissa och gjorde mig blond igen. Jag hade ett par centimeters hemlighet som behövde blekas och nu är den borta och folk kan tro att jag är naturligt blond i ett par veckor till. Att utföra denna behandling är ungefär som att ha en brinnande mössa på sig, det gör sjukt, jävla ont! Blekningsmedlet skulle lika väl kunna vara bensin, jag skulle inte känna någon skillnad. Varje gång jag sitter i frisörstolen och gör det här så funderar jag allvarligt på att börja med en mörk kalufs (igen).

Frissan och min mamma (som svängde förbi en snabbis) stod och analyserade mitt rufs eftersom jag har massa avbrytna hårstrån. Enligt dom så beror detta på att jag har varit med om något tragiskt eller någon händelse som påverkat mig psykiskt och i sin tur gjort att håret har påverkats. Noga uträknat så skulle detta ha skett för cirka fyra månader sedan.

Eftersom jag inte kommer ihåg att jag skulle mått speciellt dåligt då så var jag tvungen att skumma mellan raderna på min blogg för att se om jag glömt bort något som inträffat under den tiden men det enda jag hittar som varit skrämmande var väl egentligen att jag åkte tunnelbana i augusti. Det eller att semestern var slut är det enda jag kan komma att tänka på.