I natt sov jag 9 1/2 (vecka) timme, trots det var jag helt slut när jag gick upp.

Men det var en skön dag på jobbet, jag har fått iväg ett par stora projekt som jag har haft liggandes ett tag och nu känns det som att de inte hänger över mig längre. Jag fick även iväg vår ”personaltidning” som jag till slut fick ihop trots att jag knappt fått in någon information, men jag hittade på lite innehåll själv som jag tyckte skulle fungera, hoppas bara att de anställda tycker det också.

Efter jobbet så övergick mitt spontana liv till mitt normala förutsägbara privatliv.

Men att ha en stående inbjudan till färdig middag på fredagar för att sedan slappa framför Idol i soffan känns inte speciellt tungt, I can live with it any day.

När jag tittar på Idol så blir jag känslosam, när jag sitter och ser Maries pappa gråta av stolthet så blir jag fuktig i ögonen, det är inget spel – det är äkta känslor från riktiga personer, det berör mig. Nu är bara frågan om vem som vinner, jag lägger i alla fall min röst på Marie….eller Amanda kanske, ja va fan, dom är så jävla bra båda två.

På vägen hem satt jag och fnissade hysteriskt. Jag fick låna min brors frus bil för att bror ska titta på mina bromsar och när jag skulle försöka sätta igång stereon så vet jag inte vad jag tryckte på men den förblev tyst. Istället så kom det ett ljud varannan minut som närmast kan förknippas med truddilutten de spelar i ”Närkontakt av tredje graden” (som jag av någon anledning sett massa gånger) när de försöker kontakta rymdskeppet. Jag kände mig lika frågande till vad ljudet betydde som Richard Dreyfuss. I natt ska jag bygga berg av lera på köksbordet och hoppas på att få en dubbelsidig solbränna.