Idag sprang jag på en gammal kompis till min systers ex, eller han sprang väl på mig eftersom han dök upp på mitt jobb.

Hur kommer det sig att man alltid fastnar i samma klyschor när man träffar gamla bekanta?

– Var jobbar du?

– Var bor du?

– Har du barn?

– Har du träffat NN (den gemensamma nämnaren) på sista tiden?

När man har utbytt svar på dom frågorna så blir det en obekväm stämning och man börjar vrida på sig, jahaar och kommer till sist på någon ursäkt om att kaffet kallnar eller att telefonen kanske ringer och smiter därifrån med ett ”jättekul att träffas, det måste vi göra igen”.

Tänk vad roligt det vore om man istället för de förutsägbara frågorna slängde ur sig saker som:

– Vad sliten du ser ut, var det länge sedan du fick ligga?

– Nämen, vilken konstig frisyr du har, ska det vara så?

– Appropå inget, men har du inte funderat på att ta bort det där utstickande födelsemärket på näsan?

– Oj, jag skulle gissa att du har gått upp ett par kilo, har du blivit en godisgris tro? (Samtidigt som man nyper lite i kärlekshandtagen och blåser upp kinderna).

– Blev du av med den där efterhängsna klamydian någon gång? (Fungerar bäst när hans nya flickvän eller arbetskollegor står i närheten).

Vilken icebreaker det vore att börja en konversation på det sättet, då kan man omöjligt gå tillbaka till tråkstadiet igen och han/hon kommer definitivt inte glömma mötet på ett bra tag. Sen kan det ju eventuellt vara så att personen inte kommer komma springandes fram till dig nästa gång ni ses, men du har ju alltid en rolig historia att berätta vid fikat på jobbet.