Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Idag fick jag mig en ordentlig ardenalinkick! Det var den värsta jag känt på länge.

Jag, min chef och min VD skulle åka ut till Täbypark för att medverka på en kurs och nu råkade det komma sig att VD´n kom ut till bilen precis när jag och Anna skulle åka.

Hans enda kommentar var: nu är det race!

När jag får en sån utmaning rakt upp och ner och det handlar om bilkörning så växer inte hornen ut, de fullkomligen exploderar ut i pannan på mig!

Adrenalitet hinner inte ens sprida sig ut i kroppen, det bara sprutar ut i kroppen som en vulkan som slutligen fått ett utbrott.

Anna ringde mig när vi börjat köra och meddelade att vi absolut inte fick komma efter VD´n. Visserligen så avböjde hon min förfrågan om fula omkörningar var tillåtet, men utöver det så var allt lugnt.

Hjärtat bankade i tredubbel hastighet, naglarna bet sig fast i ratten och växelspaken fick en upplevelse den aldrig kommer att glömma.

Ute på motorvägen så skakade mitt högerben som om jag fått ett epilepsianfall, det gick inte att hejda. Vi kryssade runt bilarna i galet tempo och försökte hålla honom från att köra om genom att blockera filerna.

Efter ett misslyckat försök att komma om mig varpå en lastbil var på väg in i hans bil så kände jag mig lite självsäker…..tills han fick en lucka och gled om.

När vi passerade över järnvägen mot centrum så låg han fortfarande före. Jag var en centimeter ifrån att ta rondellen åt fel håll när jag såg att det var hyfsat fritt, bara för att vinna, men så drabbades jag av ett uns insikt som fick mig att åka varvet runt och med stor skam förlora utmaningen. Morr!

Nu hör det i och för sig till saken att jag kör en gammal Audi 1,6 och Anna en gammal sur Saab. VD`n däremot har en passande BMW M5 med ungefär 400hk mer än oss, så nej…det var kanske inte så konstigt. Som Anna sa, det var som att jämföra penisstorlekar.

I natt så bestämde jag att jag skulle låta mig bli pålurad en bil.

Om det nu blir så att jag inte köper en till lägenhet så ska jag gå ut i helgen och fångas upp av en sliskig bilhandlare som får sälja på mig något gammalt skrot för massa pengar.

Som jag ser det så är alternativet att jag lagar grejerna på min bil, besiktar den, lagar lite till och ligger på knäna en kall och becksvart kväll och byter däck.

I och för sig så kanske jag inte får vinterdäck på bilen jag blir tillsammans med, men då är det i alla fall ett nytt moment i att ”lär-känna-din-bil” när jag ska byta.

Den stora frågan är bara VAD jag ska ha för bil, någon linje måste jag ju följa.

Den ska ha:

– utseende, såklart

– läskhållare

– stolsvärme

– klimatanläggning

– utetemperatur

– stark motor

– snygga fälgar

– gärna fyra dörrar (eller fem beroende på hur man ser det)

Ja, det är väl ungefär vad den ska ha. Troligtvis har jag glömt något väsentligt men det kommer nog när jag väl hamnar där.

Är det för tidigt att börja längta efter sommaren? Måste man enligt någon oskriven regel gå igenom vintern innan man får börja tänka på sommaren?

Jag är i och för sig tokförtjust i våren då de första solstrålarna kommer fram och börjar värma men för planeringens skull så är ju sommaren bättre eftersom den (egentligen) ska hålla jämn värme (vilket den i 90% av fallen aldrig gör).

Nästa sommar ska jag:

– bada mer (än två gånger), jag är en badkruka som vill ha riktigt varmt i vattnet när jag hoppar i.

– stå på en skön klippa med ett fiskespö och inte ge mig förräns jag drar upp en stor ful fisk.

– köra galet mycket motorcykel.

– bli proffs på wakeboard, eller kunna åka i alla fall.

– grilla fler mashmallows än vad jag gjorde i år.

– lära mig växla på min vanliga cykel.

– köpa ännu fler sandaletter.

– lära mig att vindsurfa, det kan i och för sig kräva en utlandsresa om jag ska hålla på att ramla i vattnet eller så kombinerar man det med första punkten så är det löst.

– sitta ute flera sommarkvällar och njuta av det.

Det är ungefär så långt min fantasi sträcker sig just nu, men det är inte så illa med tanke på att det är oktober.

För min del så får sommaren gärna dyka upp riktigt tidigt nästa år! Innan dess så ska jag planera för aktiviteterna i vinter.

Jag känner mig dum….idag, och tänker nog tillåta mig att känna så i ett par timmar till. Imorgon så ska det vara som bortblåst igen.

Det värsta jag vet är att känna mig dum och naiv, men hur gör man för att undvika det?! Ibland verkar det faktiskt som att det inte går att undvika.

Om man är dum på riktigt så borde man ju inte känna sig extra dum och därför inte heller må dåligt över att man var dum, det borde vara ett normaltillstånd. Nu är jag oftast inte dum, vilket gör att jag får straffa dubbelt för det när det väl händer.

Jag förstår hur jag resonerar nu, men om ni inte hänger med så gör det mig inte så mycket.

Det här verkar mest bli svammel ändå.

Jag går i ide!

Nu har jag dejtat!

Jag är lite förvirrad över hur man ska göra när man dejtar. Eller kallas det dejta? Finns det ett annat ord man använder om man har träffats ett par gånger? Kan jag köpa ett lexikon med de rätta orden för sånt här?

Nu har jag vant mig vid att ha mitt eget lilla hemliga liv som få personer har insyn i, och plötsligt så ska det ut i dagsljus och synas i sömmarna. Bedöma är ett ord som ploppar upp i huvudet när jag tänker på dejting.

Mina handlingar, åsikter, egenskaper och utseende ska upp till granskning och analyseras. Det är spännande samtidigt som det är prestationsångestframkallande (hur många ord kan man sätta ihop utan att det blir för långt? (våga vägra särskrivning)).

Två främmande personer (om inte fler) ska intergrera och fungera tillsammans med två skilda bakgrunder. Hur många gånger ska man träffas för att veta om möjligheterna är större än riskerna med att fortsätta träffas? Vad ska man känna?

Var det möjligtvis lättare när jag var ung (yngre) och inte hade lagt till mig med bestämda åsikter och inte lika många erfarenheter (på gott och ont) som format mig till den jag är idag? Som ung kunde man lätt ändra sig, anpassa sig till den andra personen för att få det att fungera. Idag så har jag mer eller mindre formats till en person som är hyfsat stabil i tankesätt och handling och ganska ovillig att ändra mig, eller är jag det? 😉

Oavsett nackdelar så väger fördelarna med att dejta tyngre än att öppna garderoben och visa skeletten, det måste ju ske förr eller senare ändå och klarar man inte av relikerna så kan man på ett tidigt stadium dra sig ur. För att avsluta med en klyscha, så är vi bara människor.

Mornings, gutter och jenter!

Nu ska vi prata landskap…men inte vilket landskap som helst utan Norges sköna landskap (om dom nu har något som kallas för det).

Hur kommer det sig att var jag än hamnar i Norge så har dom ALLTID sin panerade fisk till lunch? Matkulturen lämnar en del att önska om man tittar på deras matvanor. Jag börjar långsamt se ett samband mellan mina matvanor och mitt ursprung, jag kanske inte är så konstig ändå?!

Nu är jag halvnorsk så jag ska inte kasta sten i glashus, men samtidigt så är det mer okej att driva med norrmän om jag kan ursäkta mig med att jag är en (halv) själv. Det är ungefär som att utlänningar får dra rasistiska skämt, till skillnad från oss som kan bli åtalade för det.

Men det ÄR ju inte speciellt många saker som retar mig bland norrmän, tvärtom så tycker jag faktiskt att det är ett fantastiskt folkslag, för att dra alla över en kam på ett ovanligt positivt sätt. Det skulle omöjligt gå att ha en dålig måndag om man kommer till jobbet och blir bemött av bara norrmän, inbillar jag mig.

De verkar faktiskt som att de alltid är glada! Varför är de så glada? Vad vet dom som vi inte vet? Eller, vad vet vi som de inte vet? Är det för att dom tjänar så mycket pengar? Är det för att de inte är med i EU? Eller är knark helt enkelt mer utspritt i Norge än Sverige?

Ännu en galet trött dag, i min kropp. Under ett möte på eftermiddagen så hade jag stora problem men att hålla ögonen öppna. Hade det inte varit för att tandpetare är så läskigt spetsiga och att det skulle bli så blodigt så hade jag använt dom för att stötta upp ögonlocken med.

När jag satt och ansträngde mig som mest för att hålla mig vaken så funderade jag på hur det kommer sig att ögonen vill stänga ihop sig bara för att man är trött. Känslan är lite som att muskeln i ögat inte orkar hålla ögonlocket uppe, men det verkar inte rimligt heller. Det skulle ju vara ungefär som att benen skulle vika sig om man var sömnig och det gör dom ju inte.

Är det så att ögonmuskeln är en otroligt svag muskel och ger efter vid minsta motstånd?

För att återgå till benen (tankarna satte igång nu)…om man tänker efter så kan ju faktiskt benen vika sig om man är full. Betyder det att musklerna försvagas av sprit? Kroppen blir lika påverkad som huvudet? Är en kroppsbyggares ben i sånt fall mindre påverkade vid en rejäl fylla än en vanlig normal (förståndig) människa?

Kan ett ben bli fullare än ett annat?

Jag har en förmåga att skicka ut spriten i mina leder. Ibland räcker det med en halv drink och så är armbågarna och knäna förlamade. Jag kan nästan känna spriten rinna ner och samlas i knäna, det är en ganska skum känsla, fast ändå schysst på ett avdomnande sätt.

För att återkoppla eller ursäkta den här utläggningen så är min sista fråga, vad händer egentligen med hjärnan när man är trött? Var kommer alla skumma tankar ifrån? (Det blev en fråga till). Och varför tänker man i så många (skumma) steg när cellerna egentligen borde ligga i dvala av trötthet? (Det var sista frågan, sorry).

Uuh, ångestdag. Nu är det så där fint väder ute så att jag borde gå ut och göra nåt kul. Problemet är bara att när jag ska ut och göra något kul så gör jag alltid av med pengar och jag tänkte jag skulle ta det lite försiktigt den här månaden eftersom jag varit väldigt slösaktig på senaste tiden.

Jag gillar att slösa…och att spara. Det fina med att spara är att man plötsligt kan spontanslösa om man känner för det, vilket jag gör ganska ofta. När jag väl gör av med pengar så gör jag av med mycket pengar på en gång, det är en väldigt befriande känsla.

Inte för att det är speciellt tungt och jobbigt att ha pengar sparat, det är snarare tvärtom att det ÄR tungt att spara pengar.

Mina planer är att spara ihop massa pengar i vinter så att jag kan bygga upp en skön slösabuffert. Fast skulle det bli så att jag faktiskt får ihop en summa så kommer jag garanterat vara så tråkigt präktig och betala av på lånet istället. Det går någon hårfin gräns på hur mycket man får ha på sparkontot, blir det för mycket så är det inte ett rimligt slösakonto så då måste jag amortera. Suck!

Karin frågade idag om jag skulle blogga om pizza, jag hade nog inga funderingar på att göra det tills hon frågade. Kan man blogga om pizza tro? Vad finns det att säga om lite deg, ost och skinka?

Ända sedan jag var liten så har vi haft en pizzeria som har gjort kungliga pizzor i Bromma, oavsett vilka andra pizzerior jag har varit på så har dom inte gått att jämföra med min favorit. Nu för ett tag sedan så bytte dom ägare och jag var naturligtvis inställd på att de goda pizzorna för evigt skulle vara borta MEN nu visar det sig att det går att göra dom ännu bättre.

Den nya ägaren har haft den goda smaken (fniss) att använda mozarella på pizzorna och dom gör det så bra dessutom!

Vi hade en pizzasöndag idag (om det nu undgått er). Jag var visserligen inte så hungrig men stoppade trots det i mig en fjärdedels barnpizza bara för smakens skull. Lilla Wille satt och skrek ”pizza” under hela måltiden, hans första sammansatta ord är av en händelse ”pizzasallad”.

Den enda nackdelen med att äta pizza är att man blir så äckligt mätt efteråt. Det känns som om jag ätit upp en liten italienare, men så länge jag slipper föda ut en italienare så är jag glad.