Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Så kom måndagen igen, det är otroligt hur snabbt den springer på en varje vecka. Det är som att springa rakt in i en vägg, helt plötligt så är den bara där och du kan inte göra något åt det.
Det var även första dagen som ”fast” på min nya tjänst, jippe!

Istället för att sitta på kontoret så var jag med på varuhuschefsmötet för att kunna hjälpa till vid behov. Dagen var lång med mycket viktig information att ta in.

Meningen var att jag skulle dela rum med min nya chef, men eftersom hon hade ont i magen (Anna ville att jag skulle skriva gasig) så bytte vi om så att jag delade med min gamla, gamla chef (host, harkel). Vi fick ett väldigt trevligt rum, en minisvit…som vi inte alls vistades i…som vanligt. Det blev dock en stunds underhållning innan middagen då Anna sprang runt halvnaken i rummet och ilsknade till för att platt-tv´n inte fungerade. När hon väl fick igång den så la hon sig ner…..och läste en bok, så mycket var den energin värd.

Kvällen blev mycket lugn, jag var inte upplagd överhuvudtaget på att festa loss på en måndag, så det blev knappt ett halvt glas vin för att kunna tillgodogöra (är det ett ord?) mig underhållningen som varuhuscheferna stod för. Kvart i elva så tog jag min vän (handväskan) och gick upp till rummet där Anna mötte upp mig fem minuter senare. I morse så var jag mycket stolt över att jag tagit ett sånt moget beslut att lägga mig tidigt.

Oj oj, aj aj! Trött som aldrig förr i kroppen efter en väldigt sen kväll ute på hoj i olika delar av staden, jagandes bilar (fråga inte), och dessutom en heldag på motorcykel idag.

I vanliga fall så vaknar jag ju pensionärsaktigt tidigt men eftersom jag varit ute och flängt sent så vaknade jag skitstressad vid klockan halv elva. Det var bara att kasta sig i mc-kläderna och fara ut.

Vi var sju från början, en droppade av efter att hans mc börjat läcka olja, nummer två beslöt sig för en marksyning och valde att glida in i en, visserligen stillastående bil men eftersom han hade bra fart på asfalten så blev han lite mörbultad ändå. Så, där försvann nummer två med ambulans och nummer tre åkte för att hämta en skåpbil för att plocka upp hojen i.

Vi fyra som var kvar åkte och fick i oss föda för att sedan fortsätta till ett trafiklöst industriområde där vi tränade bakhjulsåkning. Jag fick upp den! Visserligen bara 10 centimeter, men den lättade! Wohoo!

När jag väl kom hem så var det nästan mörkt och hela kroppen ömmade/ömmar. Istället för att gå ut med Therese och gotlänningarna så tokdog jag i soffan, förlåt Therese!

Stambyte! Ni som varit med i en sån process slutar säkert läsa redan här, själv så känner jag både fruktan och förväntan inför att det ska sätta igång. Paniken kommer att infinna sig, det är ett faktum, frågan är bara hur länge jag kan skjuta upp den. Stök och bök är inte min melodi, vilket inte alls går ihop med stambytet.

De pratar om att sätta upp tillfälliga duschar och toaletter i källaren! Vadå? Ska jag gå ner i källaren för att gå på toa och duscha (inte duscha på toan alltså)? Jag har ju min lägenhet! Det känns som att de kommer att skända min lägenhet, massa främmande, skitiga människor som ska klampa in i mitt allra heligaste (eller ja…inte i det allra heligaste då) och demolera lägenheten. Tanken är att allt ska vara klart innan jul! INNAN JUL! Det är knappt september än!! På julafton så kommer jag sitta som ett dallrande asplöv och spilla glögg, ett nervvrak! God jul!

Det är klart att jag vill ha ett nytt och fint badrum, mitt är ändå i princip original från 1932, men samtidigt så känner jag en sån oro inför att min heliga borg inte kommer att vara min trygga och lugna krypin under den kommande framtiden. Var ska jag ta vägen?! Paaaanik!

Död åt alla vänsterfilskörare! I morse så lät jag ilskan bryta ut när jag åkte till jobbet. I flera kilometer så låg jag bakom bilar som promt skulle ligga i vänsterfilen. Va fan är det frågan om? Det tar max fem sekunder att byta fil och alltså fem sekunder att byta tillbaka igen om man nu räds för högerkanten så mycket, ändå så vägrar folk att flytta på sig.

Varför är folk så otroligt envisa med att ligga och trycka till vänster? Tror dom att dom kör snabbare än alla andra trots att de har en lång kö bakom sig? Har de köpt en bil utan backspeglar och helt enkelt inte ser alla frustrerade personer i bilarna bakom eller skiter dom bara i att använda speglarna, alternativt skiter i att de ligger i vägen. Leker dom poliser och hindrar mig från att köra för fort? Borde jag inte få avgöra själv om jag har råd med böter eller inte?

Oftast så brukar jag inte låta det beröra mig utan jag hittar på egna finurliga lösningar på att komma förbi, men imorse så släppte jag lös ilskan och skrek ut fula ord….som bara jag kunde höra förstås. Det var lite skönt att få ut det, men kanske inte helt rätt sätt att starta dagen på.

För övrigt så förstår jag inte vad det är som händer ute i trafiken just nu. Oavsett vilken tid på dygnet man är ute och kör så är det köer överallt. Varför måste alla människor bo i Stockholm? Så himla speciellt är det ju inte här…så…flytta alla ni andra så stannar jag kvar och kör bil på folktomma gator!

Nu är jag fast!

Idag skrev jag kontrakt på min nya (halvgamla) tjänst, så nu blir dom inte av med mig, stackarna!

Igår kväll gick jag och la mig (efter ett par timmars mc-övningar) med en ganska jobbig huvudvärk. Eftersom jag inte orkade gå upp ur sängen för att ta en tablett så inbillade jag mig att den skulle kunna sovas bort, men det blev en dålig utdelning på det. Istället så vaknade jag flera gånger under natten av huvudvärken och dessutom en väldig smärta ungefär där blindtarmen sitter, undra vad det kan vara för skojigt fenomen?!

Så länge smärtan inte överstiger den nivå man når i samband med njursten så kan jag stå ut. Jag skulle likna njursten vid att någon hugger en kniv om och om igen i magen samtidigt som någon borrar in i ryggen, det gör lite ont. Sen att man får möjlighet att prova stolpiller får man också se som en bonus för att inte tala om droppställningen man måste gå runt med. Ett hett tips, väja aldrig! De gamla tanterna må se sköra ut men det är bara en fasad de satt upp för att hinna först till fikat!

Det var i alla fall en dålig natt med störd sömn, men efter ett superpiller i morse så var jag fit for fight igen för att rejsa ut till Täby för att ha en utvecklingsdag tillsammans med mina chefer (jag har samlat på mig en till nu).

Helg, härliga helg! Man kan sova hur länge man vill! Antagligen så är det därför jag ligger klarvaken vid åtta som vilken annan tant som helst.
Nåja, solen sken som bara den idag i alla fall, det räcker med en sån här dag för att få hoppet om finväder att återvända. Allt regn som rasat ner i veckan är plötsligt bortglömt.

Naturligtvis så var det ingen som ville köra hoj idag och eftersom det inte alls är lika roligt att köra ensam så åkte jag och tvättade den istället, vilket den var i stort behov av.

Efter middagen hos bror och fru så är jag nu lite tveksam till om jag verkligen vill ha barn när/om den möjligheten kommer. Barn låter väldigt mycket, i princip hela tiden och med ganska hög volym. Det finns dessutom ingen off-knapp på dom, inte som jag har hittat i alla fall, nappen fungerade den första tiden men den verkar vara förbrukad nu.
Kanske är det bara jag som har lite halvtrasiga öron som tycker det är svårt att hantera ljudet som verkar komma från alla håll och kanter, men jag märker att det går åt en hel del energi från mitt tålamodsförråd i alla fall. Väl hemma så har jag inte ens lust att sätta på volymen på tv´n, det duger så bra med min skenande tinnitus som jag byggt upp under middagen.
Det är tur att Willebus är så söt i alla fall, annars hade jag tejpat över munnen på honom.

Ja, just det ja…tack för middagen.

Idag gav jag min bil kärlek! Det fanns inte jättemycket att ge men jag gjorde ett gott försök i alla fall. Pärlan fick både tvättning och vaxning och visst blev den fin, men jag kunde nog ha putsat lite, lite till eftersom det fortfarande fanns kvar spår efter insekter som mött en för tidig död mot min front. Men å andra sidan så borde det bli lättare att göra den ännu blankare nästa gång nu när den ändå har fått en ordentlig genomgång. Har jag någon som helst ork i morgon så ska räcern få samma kärleksfulla behandling.

Det har varit en riktig mellanmjölksdag idag, lite komaaktig. Huvudet känns fullproppat med bomull vilket förhindrar alla slags känslor och tankar att ta sig igenom, kroppen känns bara degig, ful och oanvändbar. Inte ens ett par timmars shopping kunde få mig att känna någon glädje, vilket gjorde att jag kom hem med en miniatyrpåse som innehöll ett nagellack och en nagelfil. Vilket slöseri med dyrbara shoppingtimmar!

Det är så olika vad vi firar, vissa firar namnsdagar, de flesta firar födelsedagar, bröllopsdagar, de som kommer ihåg – exempelvis årsdagen då man blev tillsammans med någon osv. Igår firade vi att det var på dagen 20 år sedan min chef hade sex för första gången. Hon ringde dessutom upp den berörda killen och påminde (gratulerade?) honom om detta. Undra vad jag skulle tänka om jag fick ett sånt samtal?! Troligtvis skulle jag bli lite rädd och känna att personen kanske skulle ha gått vidare, men….vi fungerar ju alla på olika sätt. Fikade gjorde vi i alla fall och höll definitivt inte någon hög nivå på samtalsämnena….som vanligt!

Ska man leta upp sin gamla kalender och ta reda på vilket datum min debut inträffade tro? De där uppenbara kryssen bredvid vissa dagar kommer jag fortfarande ihåg betydelsen för. Det var på den tiden då man räknade hur många kryss man hade och jämförde det med kompisarnas antal. Hade man flera kryss på samma dag så var det en väldigt speciell dag.

Jag tror till och med att det fanns något slags betygsystem också, var det riktigt bra så hamnade ordet ”mys” eller något liknande ord bredvid krysset. Fast å andra sidan, när jag tänker efter så är premiären nog fan inget jag vill fira, vi gör alla våra misstag. Behovet av uppmärksamhet och bekräftelse har förändrats en del sedan dess trots att naiviteten fortfarande finns kvar. Jag kan på ett sätt se fördelen med att vänta med att ha sex tills man träffar den man tror är den rätta samtidigt som det känns som ett himla slöseri på kvalitetstid.

Eftersom jag är väldigt duktig på att resonera bort mig själv i mina egna argument så är jag både för och emot sex som nöje. Å ena sidan så tycker jag att man inte ska slösa bort sig på saker som inte har en framtid, å andra sidan så kan sex ibland bara vara sex, en pausstund för hjärnans alla tankar och kroppens alla spänningar. Ja, oavsett så känns det inte som något beslut jag behöver bry min blonda kalufs om, nu ska jag lägga all energi på att förflytta regnmolnen till Skåne! Eller åtminstone till Södertälje.

Ps. Googlar man på ”oskuld” så får man upp bilder på Britney Spears! HAHAHA!

Får jag bjuda på lite ammoniumklorid? Smakar gott, fräter bara lite lätt i kistan och kan även användas som brandbekämpningskemikalie.
Om man skulle vilja exprimentera lite med ämnet så kan man hetta upp det så att man får en gas som består utav ammoniak och väteklorid. Det låter inte speciellt gott….men om man blandar det med socker och lakritspulver så blir det…simsalabim….Hockeypulver!

Hockeypulver är underskattat! Om det funnits i en mer ätvänlig förpackning så skulle det sälja lika bra som oskulder på Malmskillnadsgatan. Som det är nu så säljs det ju i en lite rund snusliknande dosa. Hur ska man äta det? När man var yngre så stoppade man skamlöst ner hela tungan i dosan eller ett salivindränkt pekfinger, vilket också gjorde att den helt naturligt blev objudbar (kanske syftet?). Det finns en hyfsat bra lösning som jag använder mig av så ofta jag kommer över den och det är i klubbform. Klubban i sig smakar egentligen inte så mycket men när man lyckats bita sig igenom skalet så rasar det ut lite saltpulver i munnen och på större delen av överkroppen, det enda som pratar emot den är att plasten över klubban är totalt barnsäker, har du inte något vasst i fickan så blir du utan….annars en klar biofavorit!