Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Jag är nästan säker på att det var måndag igår…så hur kommer det sig att det är fredag imorgon?

När vi ändå är inne på ”hur-kommer-det-sig”-temat…. så hur kommer det sig att jag tackat ja till att åka på kryssning imorgon? Min största dröm just nu att sitta hemma i soffan och ha det välstädat runt mig och inte behöva göra någonting, ingenting alls alltså! Vissserligen så sitter jag ju i soffan nu, men jag måste packa ner lite kläder, måste bestämma vilka kläder jag ska packa ner, diska och dessutom se om jag får en varm eller kall dusch ikväll. Egentligen borde jag kolla mitt konto också för att se vad jag har råd att göra av med imorgon, men det verkar så deprimerande så jag kör nog tills det inte går längre istället.

Jag brukar försöker sprida ut mitt lilla månadsbidrag på flera kort, så igår när jag skulle betala min nya revolutionerade väckarklocka med inbyggd sol, via nätet så fick jag beskedet att kortets giltighetstid minsann hade gått ut. Det tycker jag var ruttet! Nu har jag satt in pengar på kortet och kommer inte åt dom för att banken är för slöa för att skicka ut nya kort i tid!

Jag känner en irritation ligga och gro i kroppen! Det är som ett eksem som sprider sig bland hjärnans alla celler och retar upp en efter en för att sedan gadda ihop dom till en mobb – mot mig! Den går i vågor, igår var den på sin absoluta topp! Men, så fort jag kom hem och satte på mig hjälmen så fick jag annat att tänka på…..hur kallt det var ute!
Jag och Josefine drog ut mot Värmdö och sniglade oss fram mellan eftermiddagsrusningen i gassande sol (som inte värmde). Cafeet vi skulle stanna vid hade klappat ihop, jag förstår inte alls varför?!

På färjan över till Vaxholm så satt vi helt okoncentrerade och tjattrade för fullt tills färjan krängde till ordentligt och höll på att kasta omkull både oss och hojarna, mitt hjärta slog väldigt fort då och en bra stund efteråt. Jag var helt övertygad om att jag skulle drutta omkull på färjegolvet precis framför alla bilar, men….så blev det inte.

Efter en snabb fika i Vaxholm så drog vi oss långsamt hemåt, det blev en mycket kall resa. Kroppen frös nästan till is och fingrarna fick man räta ut en och en efteråt, ett bättre underhåll för min förkylning går nog inte att få. Men! Att överhuvudtaget kunna komma ut och köra i slutet av september är ju ändå värt hur mycket som helst och när man dessutom har trevligt sällskap så blir det ju toppen!

Fan, vad jag blir trött och irriterad på mitt nya nattliga beteende! Nu börjar jag snart själv tro på att något dåligt ska hända! Varenda natt så håller jag på att trilla ur sängen av mina hastiga och häftiga (inte på det coola sättet) ryckningar. Jag har fastnat i en mc-kraschdröm som jag inte kan ta mig ur! Jag skulle inte klassa den som en mardröm, det är inte sådär feberläskigt eller skrämmande på det sättet men det är sjukt obehagligt att krascha om och om igen, natt efter natt! I natt så var det rent bedrövligt hur många gånger jag härjade fram och tillbaka i sängen, visserligen så somnade jag barnsligt tidigt, så kroppen blev väl extra rastlös mot morgonen kan jag tänka mig.

Klockan åtta i morse så tog jag i alla fall min för närvarande ryckfria kropp och åkte ner till Mantorp för att titta på STCC! Det ingick förvisso inte i mina planer att jag skulle behöva köa i 30 minuter för att hämta ut min biljett och att både vip-parkeringen och vår läktare skulle ligga sååå långt bort från depån, men…man kan inte få allt. Det var en helt molnfri dag och väldigt varmt när vinden inte tog tag i en så bara det var ett stort plus.

Resan hem var lite av ett mörker, köerna började redan ut från Mantorp. Bara kön ut ur området fick mig att svettas ymnigt med tanke på att just tanken i princip var tom. Men, utan att behöva knuffas så körde jag på (etanol)ångorna in på macken och fyllde på med raketbränsle.
Det var dock helt i onödan eftersom kön långsamt ringlade sig mot Stockholm. Det tog ungefär en och en halv timme längre hem än vad det gjorde dit, jag blir tokig på att köa!!

När jag väl kom till civilisationen igen så åkte jag in på McD´s drive in för att snabbt få mat när jag kom hem…..men jag kunde lika väl ha lagat en stormiddag hemma för det tog en halvtimme från start till mål! Varför har dom inga smitvägar från McD? Har man väl ställt sig i drive in-kön så är man körd! Men, jag hämnades! Jag knöt näven i fickan JÄTTEHÅRT!

Idag är det löning, grattis till mig! Den här långa månadens väntan har varit som att vänta på sin mens när man går runt och är rädd för att man blivit gravid (har jag hört, har aldrig hänt mig naturligtvis), det är bara att ge upp liksom, den kommer inte. Men….idag hände det! (Lönen, alltså).

Det är nästan som julafton, förutom att man inte behöver köpa julklappar till folk, fast på ett sätt så måste man ju det, staten och alla andra snikna företag ska ju ha sina klappar 12 månader om året! De har julafton varje månad, så otroligt orättvist (men så otroligt skönt att julen bara inträffar en gång per år)!

Jag är inte lika snål som staten så jag skulle nöja mig med att slippa betala skatt varannan månad, vad rik jag skulle vara! Eller skulle man det? Ju mer lönen höjs desto större blir utgifterna, tänk om man kunde ha stannat kvar på den nivån där man höll sig till räkningar på ett par tusen kronor per månad, DÅ skulle jag leva riktigt gott nu. Men….jag skulle förstås shoppa mer kläder och strunt…och då skulle jag behöva fler garderober och eftersom det inte får plats i min lägenhet så skulle jag ju bli tvungen att köpa en större lägenhet, eller ett mindre hus. Nej, det går nog inte att tjäna massor av pengar utan att göra av med mer….så kontentan borde alltså bli att det är lika bra att jag inte tjänar massor av pengar…! Eller?!

Mörkret drar i mig nu! Långa, kalla tentakler slingrar sig runt min bleka kropp och försöker dra mig neråt mot helvetet, även kallat vintern. Om jag sover på nätterna så sover jag så djupt att det är näst intill omöjligt att vakna på morgonen, det är som att jag måste orientera mig i min omgivning varje morgon. Var är jag? Vad är det som låter? Varför ska jag gå upp nu? Var ska jag? Till 99% så är jag hemma, telefonen låter och jag ska till jobbet…..men ändå så måste jag gå igenom samma procedur vareviga vardagmorgon.

Jag sätter numera båda telefonernas larm plus att jag i morse ställde tv´n så att den ska gå igång också, nu ska det inte gå att sova! Härom natten så hade jag problem åt andra hållet, då vaknade jag istället stup i kvarten av mina egna cp-ryck. Vad är det som framkallar rycken(förutom det uppenbara skälet då)? Det är ju uppenbarligen något jag försöker undvika i drömmen.

Sist jag hade såna ryck var den 23:e juni när jag drömde att jag körde hoj och inte klarade av att ta en kurva, då vaknade jag med ett häftigt ryck varje gång jag kraschade och det var ett antal gånger under den natten. Fyra dagar senare så gjorde Jocke just samma sak, fast i verkligheten, men han vaknade inte. Hoppas att jag inte besitter några klärvoajanta egenskaper.

Vad är det som säger att man när man sorterar strumpor verkligen sorterar dom med rätt strumpa? Jag har massor med svarta strumpor och jag parar troligtvis ihop dom helt fel eftersom de är köpta på olika ställen. Hur många gånger hittar man egentligen den riktiga parhästen? Ju oftare man sorterar strumporna fel desto fler blir ju omaka. Hur ska jag lösa detta världsproblem? Jag tror i och för sig inte att fötterna tar speciellt stor skada av att ha omaka strumpor.

En annan fråga är ju varför svarta strumpor alltid ska ludda av sig! Det spelar liksom ingen roll hur många hundra gånger man tvättar dom, likväl så fäller tårna små svarta luddmonster så fort man tagit av sig strumporna. En idé vore kanske att använda vita strumpor, fast då blir man nog tagen av stilpolisen, eller Blondinbella. Varför luddar vita strumpor inte av sig?! Jag ska prova att kompromissa och använda mig av gråa istället.

Årets stora nyhet i Solans strumplåda är i alla fall över-knä-strumpor (fritt översatt från overkneesocks), det är min kompromiss för att slippa använda strumpbyxor när det blir sådär riktigt kallt, dvs under 10 grader.

Nu är det dags för en efterlysning av mina tankar och funderingar; var tar dom vägen? Mitt minne är lika tätt som en inkontinent tant. Jag kommer inte ihåg vad jag har bokat och dagarna bara rusar förbi mig. I måndags trodde jag det var tisdag och i tisdags trodde jag det var måndag.

Idag var det i alla fall fantastiskt väder och då kom jag ihåg att jag har en motorcykel som behöver rastas. Det var en himla tur att jag inte glömde bort det för då hade jag missat en underbar dag med bra körning.

Förutom den ”riktiga” körningen så blev det även någon halvtimmes övning på mina små kaninskutt, de är verkligen väldigt små och söta och så otroligt enerverande när jag egentligen vill ha gasellsprång. I morgon får jag nog hänga en ordentlig tyngd i högerhanden för att det ska hända något.

Nu börjar avvägningen på om jag ska fortsätta ha motorcykeln påställd för massa pengar ett tag till för att eventuellt kunna köra på helgerna eller om jag ska chansa på att det blir kallare och ställa av den och spara lite behövliga kronor. Svårt val det där!

Bensinpriset chocksänks! Ta en sekund eller tre och sug på den rubriken. Vem är det som är chockad över att bensinpriset sänks? Skulle någon annan än Aftonbladet kalla en 50-öres sänkning för chockartad? Är det inte vad alla gått och väntat på? Kanske inte just att det skulle vara 50-öre men en sänkning, oavsett hur mycket. Var det inte en tillräckligt smaskig rubrik om man skrivit ”bensinen sänks”?

Enligt ordböcker så betyder ordet chock: hastigt nedsatt allmäntillstånd (i samband med kroppskada), våldsam (obehaglig) överraskning som leder till en förlamande känsla.
Så, ordet chock i en positivt laddad mening känns därför helt malplacerat. Eller är det någon som fått ett nedsatt allmäntillstånd på grund av denna sänkning? Jag är dock chockad över Aftonbladets rubriker och ja….jag får fasiken nedsatt allmäntillstånd av att läsa skiten (men gör det ändå om och om igen, vad säger det om mig?!).

Idag firar jag min sista dag på mitt giltiga körkort! I juni fick jag en lapp om att jag skulle skicka in underskrift och foto för ett nytt körkort och det gjorde jag ju….igår. I sista-minuten-paniken ingick inte behovet av att få till en fin bild, utan det blev mer ett hastande ner till centrum för att få till en godkänd bild att skicka in, undra om jag kommer ångra mig sedan när jag ska titta på det där kortet i 10 år.

Den där planerande Solan är som jag sagt förut ett minne blott. Jag vet inte om jag ska sakna henne eller inte, för på ett sätt så är det ju rätt skönt att ta dagen som den kommer, men när jag inte har koll på något så är det lite förvirrande också. Jag undrar vad anledningen till mitt bortfall beror på? Visst, elaka tungor skulle kunna säga att det beror på åldern men jag väljer att tro att det är på grund av att det händer så mycket runt omkring mig hela tiden.

Min kropp visar tydliga tecken på en kommande förkylning, det mest uppenbara är att näsan plötsligt börjar rinna. Om det är något som ligger längst ner på min topplista så är det definitivt en förkylning. Sist jag var sjuk var i början av januari och den eländiga förkylningen satt i i flera månader och sker det igen så går jag i strejk. Frisk, frisk, frisk…jag är frisk! (Stoppar ner en c-vitamin i vatten omgående).