Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Jag tycker snart att jag borde ha ett eget ordspråk – att göra en Solan! I och för sig så börjar jag tröttna på att göra just en Solan men det finns ingenting som tyder på att det kommer att upphöra inom snar framtid, snarare tvärtom.

Idag var vi klara i Strömstad runt halv två och i och med de 50 milen hem så var jag ganska ivrig att få sätta mig i bilen och åka hem. Det sista jag var sugen på var en oguidad tur i de stora skogarna, men gissa var jag hamnade!

Jag hade skrattat gott åt mina kamrater som hamnat på en timmes grusväg på väg till Strömstad, men tydligen skrattar jag sist. När jag satt och körde i godan ro, långt borta i mina drömmar så råkade jag slå ner blicken på min GPS som fullkomligt skrek åt mig; VÄND OM, VÄÄÄÄND, du har kört feeeeel! Beräknar ny rutt….VÄND!

Eftersom jag inte memorerat vägen dit så misstänkte jag att GPSén troligtvis skulle ha mer rätt i valet av färdväg än mitt logiska tänkande…och det var väl ungefär där det gick fel.

Jag vände mycket lydigt runt bilen och åkte in på den lilla ojämna vägen i hopp om att jag var rätt ute. Efter att jag sedan kört ett par minuter på en väg som blev smalare och tvärare för varje kurva så insåg jag att jag hamnat på en okänd väg. När det sedan dök upp skyltar om att jag strax skulle passera Norska gränsen så kändes livet inte speciellt hoppfullt, inte för att det är något fel på Norge men ska man till Sverige så blir det så tokigt.

Vägarna på den Norska sidan blev inte bättre, vissa kurvor fick jag ta i krypfart för att de var så snäva. Gas, broms, gas, broms…jag fick i alla fall användning av den fina hyrbilen som fick jobba hårt.

Efter 45 långa och irriterande minuter långt in i urskogen och utan täckning på mobilen så kom jag äntligen tillbaka till Sverige och kunde fortsätta min vansinnesfärd hemåt. Naturligtvis så var jag ju tvungen att köra in tiden jag hade förlorat ute i de djupa skogarna och jag tror faktiskt att jag vann?!

Förutom att det var en vanlig (underförstått jobbig) måndag i morse så hade jag en sån där extra dålig morgon, när allt tar dubbelt så lång tid för att jag virrar och stressar runt. Mitt huvud bultade och bråkade med mig som bara den innan jag ens hade öppnat ögonen och väl inne i duschen så tappade jag balsamburken under badkaret så jag fick krypa ur karet och kräla mig ner på golvet för att få tag i den.
När jag manövrerat mig ut ur lägenheten med alla väskor och påsar som skulle med på turne så kom jag till bilen och lyckades släppa in all den nykomna snön ner i förarstolen, suck!

Väl på biluthyrningsfirman så fick jag vänta jättelänge, ibland verkar jag helt osynlig för omvärlden, jag borde verkligen sola lite. När jag såg min förra hyrbil stå där ute alldeles nersnöad och troligtvis fortfarande med vibrationer i ratten så var jag säker på att de skulle hiva på mig den. Men, ibland ler lyckan åt mig, för jag fick en A6á den här gången, härligt!

Efter att jag hämtat datorn på jobbet och ringt och tjatat på alla de som jag kallat på intervju men som inte svarat så var jag redo för att åka mot Strömstad.
Vet ni, det var helt sjukt långt och då pratar jag inte bara om milen utan om att vägen kändes dubbelt så lång som den var. Under de två sista timmarna var det nästan bara små snirkliga vägar som man visserligen kunde ta i ganska hög fart, men det känns verkligen som att jag har hamnat långt utanför rimlighetens gränser.

Nyss hemkommen från en osminkad kväll i goda vänners lag. Hur skönt är det inte att bara sitta och slappa tillsammans en kväll utan några krav?! Hade jag inte släpat mig ut ur min lägenhet så hade jag i och för sig trott att jag hade haft den perfekta kvällen hemma i soffan där jag troligtvis hade somnat lagom till Bollibompa.

För att fortsätta på 80-tals temat så har jag ätit negerbollar ikväll, ja ja…det kallas chokladbollar nu för tiden, men vi som är uppvuxna under de ocensurerade åren vet vad det egentligen heter. Jag blev jätteförvånad när Anders ställde sig och fixade kulorna, själv har jag inte bakat såna sedan jag var en finnig trettonåring (enda skillnaden idag är åldern). Hans hemliga recept gick hem med hull och hår och jag kände mig ung igen när munnen fylldes av chokladgeggan.

Var 80-talet verkligen så hemskt som man tänker sig idag? Jag fick gå med pastellfärgade kläder, clips i öronen (jag fick inte ta hål), permanentat hår, mitt rum var mintgrönt, jag hade en rosa cykel och en tuperad lugg lika hög som en normal mans erigerade penis (förlåt mamma, det här behöver vi inte låtsas om att jag skrivit). Följden av min stående lugg var att jag började samla på sprayflaskor, jag vet inte hur många flaskor jag var uppe i innan jag beslutade mig för att slänga dom, men det var nog närmre hundra. Jag känner att jag är väldigt delaktig i att ozonskiktet är döende. Förlåt, men jag var ung och oförstående! Idag är jag äldre.

Hej! Du som precis har slagit på radion nu kommer mitt in i 45 minuters musik non-stop. Efter reklamen så kommer vi spela en önskelåt från Anna som sitter hemma i soffan och saknar sin pojkvän bla bla bla bla bla!
Vad är det jag inte förstår? 45 minuters musik non-stop……borde inte non-stop betyda att låtarna går på efter varandra, utan massa prat och reklam? Är det inte det som är vanlig radio?

I och med min väckarklocka som även har en inbyggd lampa OCH radio så vaknar jag nu till musik varje dag. Dessvärre så har jag inte så stor valmöjlighet bland de olika radiostationerna eftersom Lugna favoriter är den enda brusfria kanalen. Det är absolut inget jag lider av (det är snarare klockslaget då den går igång som tar kål på mig).

Jag har inga problem att vakna till gamla lugna låtar så tidigt på morgonen, men seriöst, vem fan har anställt den där Hedlund? Om han hade varit min pojkvän och pratat med mig på det sliskiga, inställsamma och totalblåsta sättet som han gör i radio så hade jag stoppat ner en handduk i halsen, mosat honom som en insekt och hoppat på den blöta fläcken! Det finns ingen, INGEN, som kan låta mer puckad än vad han gör, inte ens Linda Rosing!

För övrigt har jag haft en mycket bra dag och avslutat den med en otroligt god middag på Åkeshovs slott. Tack för mig!

Varning! Gina Tricot gör nu tv-reklam för säsongens nya byxor. De får kalla byxorna Sara Harem trousers, Kalle Anka-byxor eller vad som helst men vi ser alla att det är bajsbyxorna som kommit på återseende igen.

Ja, jag hade ett par såna på 80-talet men jag gick inte utanför dörren med dom. De gick inte att ha in public, inte ens med den snygga svarta mockajackan som jag så stolt köpt för 1500kr och mina conversedojjor!! Ingenting kunde dölja den hemska trasan som man skulle kalla byxor.

Jag lovar på heder och samvete att jag ALDRIG kommer att falla dit igen oavsett om det blir årets hetaste plagg. Behöver jag extra utrymme att ha saker på så har jag det i handväskan, inte i mellan benen!

Idag kom jag på det! De senaste veckorna har jag sett tråkigare ut än vad jag brukar göra i min gråa vinterskrud och idag så insåg jag att det var för att jag inte färgat ögonbrynen på länge. Min syster brukar alltid säga att hon ska gå och sätta på sig ögonbryn, jag tycker det är barnsligt roligt….varje gång.
Så, nu har jag i alla fall ögonbryn….nu är det bara resten av deghögen kvar som behöver färgläggas. Skulle det se konstigt ut om jag satt i bikini på balkongen i minusgrader?!

För övrigt så smider jag planer som jag drömmer om att sätta i verket, jag försöker dessutom att lura med syster på dom. Jag är en dålig storasyster, dumma mig! Men tänk om….

Åh, nu börjar min favoritperiod! Den där tiden då man har på sig dunjacka på väg till jobbet och går hem, pustandes med den över armen. Nja, riktigt så långt har vi ju inte kommit än, men inom kort så är vi där. Människor börjar synas igen och solglasögonen åker fram – för att de behövs!
Åh, vad härligt med vår! Jag hoppas verkligen att jag hinner med att njuta av den…eller snarare; orkar njuta av den. Min kropp verkar ha gått in i värsta novemberläget, något har definitivt slagit slint i huvudet och jag önskar verkligen att kroppen inser vad som behöver rättas till innan våren är över.

Efter jobbet idag så tyckte jag synd om mig själv (om ingen annan gör det så måste ju jag!). När jag kom in i matbutiken bestämde jag mig för att jag var värd (laddat ord) Nutellamackor. Ni som inte har provat det har inte ens rätt att yttra en suck nu!
Tydligen var det många andra som också har tyckt synd om sig själva, för Nutellan var tokslut! Det låg bara en tom kartong på hyllan med en prislapp som hånade mig med sina streckkodsfasoner! Jag fräste lite åt hylljäveln innan jag rakryggad gick till honungshyllan och valde ut en gul, rinnande variant som plåster på såren.
Sött som sött! (Fast jag hade verkligen föredragit chokladen istället).

Ben & Jerry kom och hälsade på idag igen, suck! Jag gillar dom verkligen, men de kan inte springa runt mig varje dag, det kommer att sluta illa! Ge er iväg och kom inte tillbaka….förräns nästa vecka!

Helgen har aldrig varit så välkommen som den är nu. Jag känner mig helt slut som människa, både fysiskt och psykiskt, så lite ro och vila välkomnar jag med öppen famn. Kära helg, kom och ta mig!

Idag är en sån dag då jag hyser hopp om att kunna stoppa undan dunjackan inom snar framtid. Förstår ni hur skönt det kommer att vara? Våren är ju alldeles underbar! Nackdelen är att jag i min vår/sommarjacka inte får plats med både kreditkort, cigg, telefoner och nycklar. Ska jag behöva börja använda handväska igen?! Det tog lång tid att vänja sig av med den men nu har jag ju lyckats och jag har hittills inte saknat en enda grej av allt skräp som finns i den. Är det verkligen meningen att jag ska behöva göra om hela grejen igen?!