Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Efter fem dagar på Gotland så börjar jag nu känna en liten längtan hem till mitt eget krypin. Inte för att jag inte har det bra, men att ha folk runt omkring sig dygnet runt är en prövning för en eremit som mig.

De tre bankörningsdagarna har varit helt perfekta! Vädret kunde inte ha varit bättre och motorcykeln har gjort sitt allra bästa för att hjälpa mig att komma runt på banan i ett säkert skick, nu är det bara hastigheten kvar och den hänger på mig och min gashand.

Med lite (mycket) tur så ändrar sig vädergudarna angående kommande helg och ger oss sol istället för de regnmoln som just nu visas på väderkartorna. Solen skiner alltid på Gotland, eller hur var det nu?!

Igår sken solen riktigt ordentligt och kroppen fick ta mycket stryk eftersom jag bara vägrade att gå in även efter att ha fått en lagom soldos. Det värmde rätt bra på flera ställen på kroppen i natt, jag var liksom min egen värmedyna.

I morse var det dags att åka bort med svarta faran till Honda för en 100-mils service. Av en ren händelse så fick jag låna min gamla, fina hoj för att åka till jobbet med.
Jag blev dock väldigt överraskad när jag satte mig på den för att köra iväg. Den första tanken som for över mig när jag satte mig på den var; vilken klump!!

Att gå från den ena till den andra, nu när jag ändå fått köra en del med svarta faran var som natt och dag! Den kändes 20 år äldre och 100 kg tyngre. Nu är den gamla visserligen sjukt snygg, men inte fasiken är den i närheten av den nya för att inte tala om köregenskaperna.
Vilket bra köp jag har gjort! Som Prillan säger; jag behövde den!

Nu är det bara en liten dag kvar innan det är dags för Gotland!

Det snöar ute!
I alla fall så ser det ut som det! Fina, vita snöflingor yr runt i luften och letar sig in i ögonen, näsan och munnen, om man har otur att ha den öppen. Jag vet inte om de kommer från alla maskrosor eller någon annan grönsak men överallt samlas tussarna. För att inte behöva anstränga mig i onödan så tänkte jag vänta tills det lugnat ner sig innan jag ska försöka få bort alla tussar som blåst in i min lägenhet.

Jag vet inte varför men just nu känner jag ett sånt enormt behov av att ha ett litet hus. Troligtvis beror det förstås på årstiden. Tanken på att kunna promenera ut barfota i en trädgård och sätta mig och dricka mitt morgonte eller bara lägga mig och mysa i en solstol får mig att vilja springa ut och köpa första bästa hus, som är rött med vita knutar (förstås).

Hemnet bjuder på många olika tänkbara alternativ som jag faktiskt skulle kunna överleva med, visserligen så får man väl pruta lite på avståndet från Bromma, men så länge jag inte är VD för företaget jag arbetat på så får jag nog leva med det.

Vad är det med folk?! Klockan sju i morse vaknade jag av att grannarna i huset mitt emot roade sig med en slipmaskin. Visserligen så är det vanlig arbetsdag för vissa, men klockan sju måste man väl fan inte sätta igång?! Ja, jag brukar vakna halv åtta ändå när jag är ledig men jag vill inte vakna av oväsen!
Och hur kommer det sig att det plötsligt blev tyst klockan 10? Var det verkligen så viktigt att slipa just på morgonkvisten?

Förutom allt oväsen och att jag har ont i halsen idag igen så rider maran mig om nätterna. Min bebissömn är bortflugen och jag vaknar flera gånger per natt av att jag kastar mig runt i sängen, jättestressad över något. Är det för mycket begärt med lite harmoni i mitt liv?

Gårdagen började inte alls bra trots att en långhelg låg framför och hägrade. Kroppen var tung, helt slut på energi, halsen värkte och huvudet led fortfarande av sviterna från tisdagens migrän.
Trots att smhi hade utlovat fint väder så låg molnen mörka och tunga över stora delar av Stockholm, så istället för att åka och hämta hojen så åkte jag hem och övermannade soffan.

Runt kl 18 så ringde Jenny och lyckades övertala mig på något sätt att klämma i mig i skinnstället och hämta cykeln, så då blev det så. Hon hämtade upp mig i Bromma och vi stekte in till Sveavägen.

Jag hann knappt hoppa av svarta faran innan massa potäter kom och slet av mig min tröja och på åkte en medlemströja istället! Jag är nu en Potatis! Många av er har naturligtvis ingen aning om vad jag pratar om, men det är okej för…..jag är en Potatis!

Efter cirka 20 mils körning på norrsidan och massa skitsnack så körde jag hem, i min nya tröja, full av energi och en bortglömd förkylning!

Idag, bara andra dagen efter semestern så gick huvudet sönder. Jag satt i ett möte då jag helt plötsligt upptäcker att det simmar runt vita fläckar i mitt synfält. Personerna jag försöker titta och prata med flöt bort i ett stort suddigt område, ganska obehagligt men ändå lite spännande om man bortser från huvudvärken som automatiskt kommer efter migränvarningen.
Torts att jag bara haft migrän ett fåtal gånger under mitt liv så vet jag att den är på väg när jag plötsligt inte kan se, så efter att snabbt ha fått i mig lite schyssta piller och sovit två timmar så slapp jag en riktig attack!

Maj rusar iväg med bestämda steg. Jag kommer att ha varit ledig mer under hela månaden än jag har jobbat, fast det känns tvärtom såklart. Nu är det inte många dagar innan Gotland hägrar med sex bandagar! För mig motsvarar det troligtvis ett halvårs träning på gym! Om bara solgudarna är med oss så kommer dagarna bli precis lika underbara som den nybakade brownien jag fick på Island!

Semester! Ett mycket välsmakande ord! Jag tror mitt liv går ut på att jobba för att kunna ha semester!
Vi kom till all-inclusiveparadiset, perfekt för den som inte orkar bestämma vad man ska äta och vilken restaurang man ska välja. Undergång för alla, såväl smygalkisar som proffsalkisar. Knappt har man gnuggat sömnen ur ögonen innan man möts av något fyllo som sover ruset av sig eller precis har påbörjat dagens fylla.
Avundsjukan sprider sig som fräknar på min näsa, inte för alkoholhalten utan för att de får en sån sjukt schysst bränna av att ligga avtuppade i solstolarna hela dagarna.

Den enda nackdelen som jag kan se med att resa inom Europa är att man inte är tillräckligt långt borta från myggen. Visserligen så har inte en enda mygga vågat sig på att bita mig hittills, men stackars mamma som ligger en halvmeter ifrån mig om nätterna är helt sönderbiten. Inte ens mitt blod duger till någon nytta!

Men, lite sol på det här så är jag nöjd i flera dagar!

Så kom dagen, dagen då veckans mörka moln skingrades och allt bara blev så där bra igen!

Dagen gick åt till goda vänner och massor av motorcykelkörning, på hög nivå. Åh, vad det var spännande! Jag är så glad!

Så, nu tar jag mitt goda humör och drar på semester! Puss på er!

Igår var jag på varuhuschefsmöte i fashionabla Barkarby! Vi hade hyrt in Thomas Järvheden som underhållning för kvällen och bett honom att vara grov….och det var han.

Jag skulle vilja vara komiker! Tänk att faktiskt få säga alla de saker man tänker på och sedan skylla ifrån sig med att man är komiker. Tanken att inför stor publik få häckla någon man verkligen inte gillar och sedan bli belönad med applåder för sitt utfall lockar mig.

Fast å andra sidan så är jag lite som en Golden Retriever, det är inte många människor jag verkligen inte gillar.
Jag är som vilken knähund som helst som springer runt och viftar på svansen i god tro, och skulle någon trampa på min svans så springer jag in i ett hörn för mig själv och gnyr lite, för inte tappa ansiktet. Jag önskar att jag kunde skälla och bita till istället, ordentligt! Sätta tänderna djupt ner i köttet och bara ruska om!

Hörde jag någon nämna godis? Dags att dra! Voff!