Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Jag avskyr att packa! Jag insåg det idag när jag åkte hem till mamma för att plocka ihop alla mina mc-grejer. Så fort jag börjar samla ihop allt som ska med så blir jag som ett åskmoln som bara spottar och fräser.

Hade jag packat kläder för en utlandsresa med samma vikt som det blir med depåstöd, däckvärmare, bensindunk, skinnställ, hjälm, stövlar, sängkläder, vanliga kläder osv (i alla oändlighet) så hade jag kunnat överleva i flera år. Min packning till Dominikanska för fem månader vägde inte ens så mycket! Det är orimligt!

Själva packningen inför bandagarna gör att jag helt tappar lusten att köra. Idag kunde jag lätt ha struntat i att åka till Mantorp. I morgon när jag sitter i bussen så kommer jag vara glad igen, ända tills på fredag då all packning ska packas upp igen. Ekorrhjulet fortsätter att snurra hejdlöst i mitt liv. Somebody stop the squirrel!

Åh, vilken mumshelg det blev med full aktivitet och härliga vänner!
Alla ni som inte kör motorcykel tycker troligtvis att jag är tappad bakom en traktor när jag tjatar om mitt himla körande om och om igen, men ni förstår inte! Ni gör verkligen inte det!

Lördagen bjöd på härligt väder och roligt åksällskap. Vi drog ut i naturen, vinkade till kossor och åt Toröröra på bryggan med utsikt över vattnet! Underbart!! Jag önskade att dagen aldrig skulle ta slut, men det gjorde den dessvärre jättesnabbt.

Just nu har det varit gatmode on som Betsy skulle ha sagt men framåt slutet av veckan ska den inställningen återställas till banmode för då är det avslutningen för säsongen på Mantorp. Jag har nästan hunnit glömma hur det är att köra bana nu eftersom all min uppmärksamhet har gått åt till trafikerade vägar, men jag är säker på att det inte tar så lång tid att komma igen.

Dagens artiklar i Metro som är lite för bra för att undgå att dela med sig av:
Godisjätte anklagas för porr på godispapper!

Gata enkelriktad från två olika håll skapade kaos i Paris!Borgmästaren i vänstra förorten ville minska trycket på en trafikerad väg och gjorde den enkelriktad. Detta gjorde att borgmästaren i högra förorten ansåg att detta ökade belastningen i sin förort och satte därför upp en enkelriktadskylt även på sin sida.

Dagens blondin:
Magnus Hedman, dömd för dopning: Jag gjorde det inte med flit. Jag rekommenderar alla ungdomar att de aldrig ska äta någon (så står det faktiskt) som är det minsta misstänkt.
Han säger också att han vill fortsätta som ambassadör för organisationen Ren idrott: – Nu har de ju ett exempel på hur lätt det är att åka fast för dopingklassat medel utan att det är med flit!
Vadå åka fast utan att det är med flit?! Var det inte meningen att åka fast eller var det inte meningen att stoppa pillret i munnen?

Synd bara att ingen frågade honom var de 55 dopingklassade pillrena som låg i hans bil kom ifrån! Fast han gjorde det inte med flit förstås.

Mitt hus finns inte inom rimliga avstånd till det jag kallar Stockholm! Det finns i Brottby, Vallentuna, Norrtälje, Uppsala! Ska jag behöva flytta så långt för att få mitt drömhus? Skulle jag klara av att bo så långt bort från vänner och familj?
Jag har som jag tjatat om tidigare en enorm längtan efter att ha ett litet hus att pyssla i. Jag vill måla, inreda, klippa gräsmatta, skotta snö och bara vara i min stuga. Jag vill sitta på altanen insvept i en varm filt sippandes på en kopp te och njuta av naturen runt omkring, sitta framför en öppen spis under kalla dagar och läsa en bra bok.

Tänk om jag bara ska följa mina instinkter och köpa en stuga långtbortistan! Sluta tveka och bara handla!
Vad är det värsta som kan hända? Jag kan ångra mig och vilja flytta tillbaka, men det är ju inget livsavgörande problem i sånt fall, då är det väl bara att plocka ihop sina pinaler igen och krypa till korset. Drömmar är väl till för att förverkligas? Och om jag har möjlighet att göra det så verkar det ju riktigt knasigt att bara låta tankarna stanna kvar i huvudet. Dags att låta plånboken arbeta!

Darn! Fyra frukostseminarium inbokat på två dagar redan.

Idag damp ett mail ner i inkorgen med en inbjudan till en föreläsning om ledarskap. Först tänkte jag deleta det som jag brukar göra men något fick mig att vänta med det. Fem minuter senare kom mailet från min chef: Solan, det där bokar du in!
Den lilla skitgumman får samma mail som jag får! Jag är körd!

Vi ses på en frukost nära dig!

Apropå död så börjar man ju undra ibland. Saxat från Aftonbladet:
En kvinna som begick självmord genom att hoppa från åttonde våningen i Barcelonaförorten Viladecans tog en fotgängare med sig i döden. Den 45-åriga kvinnan dog omedelbart av fallet, medan fotgängaren nu har avlidit på sjukhus till följd av de skador han fick, enligt en talesman för den lokala polisen. Ytterligare en fotgängare i 50-årsåldern klarade sig oskadd från händelsen, som inträffade i måndags.
Det ligger lite tragikomik i det hela! Var kvinnan en ond kvinna som ville ha med sig flera i ”fallet”? Om man ska hoppa från en byggnad så tittar man väl ner först? Jag har ingen erfarenhet från att hoppa från högre höjder men befinner jag mig på en kant eller ett stup så tittar jag automatiskt ner, man klättrar ju inte upp på ett berg för att titta upp i himmeln!

Nu när vintern börjar närma sig så kommer ju perioden då man måste akta sig för löshängande istappar och snö som riskerar att rasa ner från tak, är det meningen att jag ska hålla utkik efter självmordshoppare som tar sikte på mig också?

Första personen är död i svininfluensa i Sverige!
Jag är inte rädd, jag är inte rädd, jag är fan rädd! Jag vill inte dö! Inte nu! Ingen jag känner får dö! Stay alive!
Inom 5-7 dagar dör man om det går så långt! Inom FEM dagar!

Jag gick in idag på Aftonbladets chatt och frågade Maria Brytting från smittskyddsinstitutet om hur själva döden sker, dvs vilka funktioner som lägger av, men den frågan valde de att inte ens visa i chatten. Vilka mesproppar! Det var ju en seriöst ställd fråga!

Kära familj och vänner; stanna hemma och rör ingen! Vi hörs via telefon och internet!

Ps.
– Det är viktigt att veta att man nyser i en hastighet av 160 km/h.
– Tre personer dör varje år av att testa om ett 9-volts batteri fungerar på tungan.
– 15% av alla som dör gör det sovandes!
Så, om ni aldrig slickar på ett batteri eller går och lägger er så har ni mycket större chans att överleva.

Jag fick världens sötaste telefonsamtal idag. Min älskade sötunge ringde och frågade om jag kunde följa med honom på gympa. Vi skulle hjula, göra kullerbyttor, springa och klättra tillsammans. Dessutom så var han övertygad om att jag kunde stå på händer, bara en sån sak fick mitt hjärta att smälta. Sen när han sa att även lillasyster (en och en halv månad gammal) skulle stå på händer så förlorade han lite av mitt förtroende förstås men det kommer han undan med.

Efter att han fått sagt det han ville så försvann koncentrationen vidare till Byggare Bob och vårt ögonblick av förståelse var borta. Men jösses vad han börjar bli stor, det går ju att föra begåvade samtal med honom nu!

En uppmaning till Willemamma och Willepappa; köp normala gympakläder till honom. Jag är 25 år senare fortfarande ihågkommen för min blåa gymnastikdräkt med en stor gul sol på! Den stämpeln går aldrig att tvätta bort!

Nu börjar allvaret! Tvätten går inte att fly ifrån längre om jag ska ha något att klä in kroppen med på mornarna framöver. Disken i hon skriker på min uppmärksamhet varje gång jag går förbi och kylskåpet gapar tomt när jag gläntar på dörren och tror att jag ska hitta något smaskigt där. Badrumsgolvet med den fina sjöstenen skickar längtansfulla blickar efter mig och försöker påminna mig om att jag måste olja in det minst var tredje månad.

Bilen piper efter service när jag startar den, vilket nästan får mig att glömma att displayen visat att jag har tomt på spolarvätska sedan ett par månader tillbaka. Efter allt hojåkande så har även svarta faran kommit upp i de magiska siffrorna som betyder att den måste in på verkstad, nästan omgående. Mina kollegor i styrelsen på bostadsföreningen verkar tro att jag är en tillgång som de kan ta hjälp av när jag inte jobbar.

På jobbet så har jag dessutom plötsligt väckts ur min semesterkoma och fått en to do-lista som kräver min fulla kapacitet och engagemang. Till råga på allt så sätter Projekt Solan igång nu. Jag ska ut och nätverka i höst, visa mig på alla möjliga sammanträffar som jag (och min chef) kan boka in mig på för att göra reklam för vårt eminenta företag.

Vi ses i jul! Puss och kram!