Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Nu börjar solkskenshistorierna om sent upphittade människor i Haiti tystna och världen samlas för att samla in pengar till det jordbävningsdrabbade landet.
När två veckor passerat så började mobilmasterna att fungera igen och den redan drabbade befolkningen fick plötsligt ta emot sms och telefonsvararmeddelande från omkomna familjemedlemmar och vänner som fastnat under byggnader och skrek på hjälp. Jag kan inte ens tänka mig vilken hemsk upplevelse det måste vara att ta emot såna meddelanden när man får höra dom för sent.

Världskända artister står på rad för att medverka i galor för insamling av pengar och även svenska stjärnor drar sitt stå till stacken. Idag läser vi om Carola Häggkvist som precis anlänt till Haiti för att hälsa på sitt kära fadderbarn som mirakulöst överlevt händelsen. Imorgon planerar hon att åka hem till honom för att prata och ge honom presenten hon tagit med – en parfym!

Jag blir alldeles stum!

Åh, jag gjorde en sån miss idag på flyget till Göteborg!
För att vara lite smidig och undvika att få köa bakom alla passagerare som ska packa in grejer på hyllorna, ta av sig jackor och bara vara ivägen så gick in via bakre ingången till planet. Direkt när jag kom in så såg jag ett ledigt 2-säte som såg stort och rymligt ut. Så fort jag satt mig så insåg jag dock mitt misstag, det var minst 30 centimeter mellan stol och flygfönster, det vill säga alldeles för långt för att sitta och luta huvudet mot när jag ska sova. Eftersom jag tyckte det var på tok för bökigt att gå upp och byta plats så gjorde mitt hemska misstag att jag inte fick en blund på planet ner och det har inte hänt så länge jag kan minnas.
Det positiva i det hela är att jag uppenbarligen var vaken när maten kom, så jag fick väl en liten belöning för prestationen ändå antar jag.

Väl nere i Göteborg så lekte GPSén lekar med mig och skickade in mig på en liten, kurvig och snötäckt väg som jag fick ligga och mesköra i flera mil innan jag äntligen kom till en större väg som kunde ta mig till Skövde. Nästa gång GPSén försökte lura mig så ignorerade jag den totalt, hur mycket hon än skrek åt mig. Eftersom tanten inte gick att stänga av eller sänka ljudnivån på så blev jag ändå lite upprörd på hennes tjat, trots att jag vann!
I morgon ska vi gå ännu en rond i snöstormen, det ska bli spännande att se var hon vill ta mig!

Den här helgen har varit extremt dyr för mig! Jag blåste 75.000kr utan att röra en fena och utan att egentligen få något för det!
I fredags så ringde mäklaren när jag var i Sälen och meddelade att jag skulle få (köpa) ett litet hus som jag vill ha och vi bestämde tid för kontraktsskrivning till idag, måndag. Så, glad i hågen så har jag förutom att vänja mig vid tanken att flytta från centrala Bromma åkt skidor och skoter till den grad att kroppen tjuter vid förflyttning idag.

Igår när jag åkte hemåt så fick jag det där sms:et som jag inte ville ha!! Något rikspuckospöke hade plötsligt valt att lägga sig i och buda på MITT hus! Mitt värstingdealade hus!!
När jag hade surat i minst två timmar så budade jag över puckot och han la sig direkt och då kände jag mig ännu mera grundlurad!

Så natten tillbringades i vånda med ett beslut som gick åt skilda håll varannan minut. Klockan fyra i morse vaknade jag och fick kämpa tappert för att tränga bort alla hustankar från min sköna nattsömn. När jag vaknade igen, då jag faktiskt skulle gå upp så var jag inte lika arg längre eftersom jag tänkte lite logiskt på att jag faktiskt varit beredd på att betala mer från början.

Min stolthet fick sig helt klart en törn av att jag kände mig lurad. Till och med när jag satt och skrev under kontraktet idag så velade jag fram och tillbaka om jag skulle resa mig upp för att gå, allt för att behålla min stolthet! Men så kom jag fram till att min behållna stolthet är inte mycket värd utan huset jag vill ha!

Idag har det ringt 19 gånger på min telefon och jag har fått 12 sms. Om jag hade varit en telefonist så hade jag kanske inte höjt på ögonbrynen men jag är ju inte det, därför förstår jag inte att telefonen går så varm. Någon dag ska jag leta fram mitt headset som ligger längst ner i väskan och koppla in den, jag riskerar ju förslitningsskador i telefonarmen för guds skull!

Förutom de vanliga samtalen så fortsätter felringarna att terrorisera mig. Idag lyssnade jag av Nordeas meddelande som lämnades på min telefon där den kvinnliga banktjänstemannen uppmanade Kerstin att återkomma för att meddela hennes kontonummer. Det var frestande att ringa tillbaka och uppge mitt nummer men jag har en känsla av att det kommer och biter en i röven förr eller senare.
Vad mer kan jag göra än att säga på telefonsvararen: Hej du har kommit till Solan….osv. Pratar jag i skägget? Sluddrar jag? Jag känner mig ignorerad faktiskt!

På jobbtelefonen fick jag dessutom en förfrågan från okänd avsändare om jag kunde stå som fotbollsmålvakt på lördag kl 11.10. Jag svarade att jag kunde försöka i alla fall. Jag vet ju att en boll är rund, hur svårt kan det vara att fånga den liksom?!

Jag är som bekant inget fan av att ta stora beslut, eller det är snarare så att mina beslut tas efter vad som känns bra för stunden, lite mer spontant och sedan lär jag mig att leva efter dom utan att se bakåt.
Därför känns enorma beslut, som att jag ska bestämma mig för var jag ska bo, omöjliga att handskas med eftersom det betyder att jag måste tänka efter före. Det är min svaga punkt!

Nu har jag hittat ett litet hus som finns inom räckhåll av vad min plånbok klarar av och huset är som det ser ut tillgängligt för mig om jag bara säger att jag vill ha det, vilket betyder att jag kanske inte ens måste brottas med andra köpare och ta beslut om budgivning mot spöken som man inte ens vet om de finns eller inte.

Med både ett hus- och bilbeslut hängandes framför näsan nu så snurrar mitt huvud rätt bra. Jag kan se mig själv bo i huset, jag näst intill möblerade det när jag var där. Nu ska jag bara fatta ett riktigt bra beslut, plättlätt!

Efter att jag på eftermiddagen sprungit runt och tittat på bilar på Volkswagen, Volvo, Audi och BMW så skrek magen plötsligt efter mat. Det är så konstigt att jag alltid lyckas undgå förstadiet till hungrig, jag går istället direkt till vrålhungrig, och då måste jag ha mat NU!

Det blev ett snabbt pitstopp på Ica där jag kastade ner lite frukt och två kanelbullar som råkade ramla ner i korgen.

Eftersom jag haft min monster-mega-köksmaskin i flera dagar utan att prova den så var det på hög tid att testa vad den går för. Så, glad i hågen så stoppade jag ner banan, kiwi, frysta hallon, melon, druvor och glass i mixern och vred på gasreglaget.

Det hände ju ingenting naturligtvis, annat än att maskinen brummade, men någon mix blev det inte. Jag började om på noll och läste bruksanvisningen där det stod att man skulle plocka ner ingredienserna i omgångar. Eftersom jag sett en bild på kartongen till maskinen där massor av frukt var nerstoppad i mixern så morrade jag lite åt den falska marknadsföringen när jag stod och hällde över allt i en annan kanna för att pytsa i det i omgångar i stället.

Till slut fick jag min mixade drink i alla fall och den var schysst, hade jag skippat bullarna och glassen så hade det till och med kunnat bli ett riktigt nyttigt alternativ.

Grattis till mig, jag har helt oväntat blivit mamma!
Idag ringde en trevlig tjej från fritids mig på min telefonsvarare och meddelade att jag hade glömt att skicka med Elias hockeyhjälm, hon undrade om jag hade möjlighet att svänga förbi med den eller om vi kunde mötas upp någonstans. Sen artikulerade hon långsamt sitt nummer dit jag kunde nå henne, nästan som om jag vore lite efterbliven.

Jag har ett sånt där nummer till min privata telefon som folk ofta ringer fel på. Det konstiga är att folk ska till olika personer hela tiden, jag hade förstått om de sökte någon specifik person som har ett liknande nummer, men det är alltid olika personer de söker.
Nu har jag i prinicp slutat svara på min privata telefon eftersom jag slussat över alla kontakter till mitt jobbnummer så när det ringer där så vet jag att det antingen är felringare, säljare eller pappa.

Uppenbarligen hjälper det inte ens att ha ett telefonsvararmeddelande där jag talar om vem jag är, Elias fritidsfröken forcerade det hindret och la arbetsuppgifter på mig ändå. Men jag tänker inte åka dit med hans hjälm, så tjii fick hon!

Idag kom jag äntligen mig för att hämta ut julklappen från pappa. Jag valde en stor köksmaskin med massor med tillbehör som jag inte har en aning om vad jag ska göra med.
Visserligen så visste jag att maskinen var stor men att paketet skulle vara en meter långt hade jag nog inte räknat med, men eftersom jag ändå hade tagit mig till butiken så ville jag inte gå tomhänt därifrån så jag kånkade in den i bilen med pust och stön.

I bruksanvisningen läser jag att jag nu mera kan göra pasta, laga korv med köttmaskinen, superhacka saker, multikvarna, pressa juice ur frukter och baka förstås.
Om jag skulle tröttna på allt detta så kan jag köpa till delar som får den att bli en glassmaskin, ismaskin, saftcentrifug, mjölkvarn och potatisskalare.

Det här är en sån maskin som alla mammor har hemma, som de haft i 20 år, och nu har jag också en! Nu är bara frågan var jag ska få plats med den eftersom den upptar halva mitt kök, men jag kan säkert använda multifunktionsmaskinen som en pall att sitta på också!

Ibland så flyter saker på lite bättre än jag räknat med, och nu är jag inte ens ironisk.
Projektet -”Det är inte ett fel utan en egenskap” har plötsligt löst sig genom att Bilia i fredags köpte tillbaka min bil med sina dåliga egenskaper. Detta gav mig ju förstås ett nytt problem eftersom jag oväntat blev billös.

För att lösa problemet tills vidare så ska jag låna min systers bil för att ta mig fram och tillbaka till jobbet. Nu var ju det ett problem i sig eftersom bilen inte har rullat sedan den första snön kom och därför stod under en meter snö med sommarskorna på.
Efter att både jag, mamma och Peter ägnat tid åt gräva fram bilen så återstod fortfarande däckproblemet. När vi väl lyckats få ut den från parkeringen och packat in de galet tunga vinterdäcken i skuffen så körde vi försiktigt bort på de hala vintervägarna till Euromaster för att parkera den där till på måndag då jag hoppades på att de kunde hjälpa mig att skifta däck.

Väl där såg vi att någon rörde sig inne i den lördagsstängda bilverkstaden och jag och Kattis tog på oss våra finaste leenden och knackade på porten medans Peter gömde sig bakom en snöhög för att inte förstöra vår hjälplöshet. Efter att vi förklarat vår beklämda sitaution så gick han med på att ställa in bilen i verkstaden till på måndag.

När bilen var inkörd så stod han och velade fram och tillbaka i en minut medans vi tindrade och skojade så gott vi förmådde – och helt plötsligt så bestämde han sig för att byta däcken direkt på plats trots att han var på väg hem. Så – bilproblemet är löst för tillfället! Voila!