Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Åh, vad det är skönt med helg! Jag får sova så länge jag vill….eller ja…nästan, i alla fall tills Kattis shoppinggener skriker efter min uppmärksamhet.
Jag förstår inte riktigt det där med shopping. Om Kattis vill ha mig med ut för att hon måste köpa nya kläder, hur kommer det sig då att jag kommer hem med dubbelt så många påsar som henne? Borde det inte vara tvärtom?
Och varför får inte mina nya kläder plats i garderoben när den alltid gapar tom när jag ska plocka fram något att ha på mig? Jag behöver inte bara en personal shopper (för att slippa ta egna beslut), jag behöver även en personal closet makeover!

Jag känner för att flytta in igen i min lägenhet! Bara för att kunna röja undan allt överflödigt som kommit till på vägen. Varenda låda och skåp är överfullt just nu och jag vet inte vad de innehåller för jag orkar inte ta tag i det. Både jag och Kattis har oanvända kläder i våra garderober som vandrat fram och tillbaka flera gånger bara för att vi är så dåliga på att slänga saker. Det bästa vore förstås att man inte köpte kläder som man inte tänker använda, men ibland så har man en uppfattning om sig själv som inte stämmer överens med verkligheten, både på gott och ont.

Igår när jag förberedde min presentation om tid så dök det upp massor av tankar som jag faktiskt inte har tänkt på förut. Ge mig ett ämne så ska jag analysera det länge och mycket!

Meningen med hela presentationen var ju att säga kloka, genomtänkta saker som skulle få igång tankarna hos mina lyssnare. Det lyckades jag väl ganska bra med, men jag släppte även lös min egen hjärna, ifrågasatte och gav mig själv eftertankar som jag inte riktigt kan släppa.

Två av frågorna som jag slängde ut som avslutning på presentationen om tid var; Vem är smartast, den som alltid är ute i god tid eller den som kommer sent? Hur mycket tid har jag slösat bort i mitt liv genom att vara ute i alldeles för god tid i väntan på att andra, tidsoptimister, ska dyka upp?

Om jag någonsin skulle våga mig på att räkna på det så skulle jag nog få fram en ganska skrämmande summa på hur länge jag stått och stampat på olika platser genom mina år, speciellt med tanke på att jag alltid är 15-30 minuter för tidigt. Bara för att ha något att jämföra med så kan vi räkna på att jag på ett år har 50 tider jag måste passa, det innebär alltså nästan 19 timmars väntetid om jag räknar på ett snitt på 22 minuter….på ett år! Då är frågan dessutom om det räcker med 50 tillfällen som jag ska hålla tider!

Så, om jag jämför mig med en tidsoptimist som alltid dyker upp på klockslaget (för att göra det enkelt) så betyder det att han/hon har 19 timmar mer än mig att utnyttja per år! Om inte det är orättvist så vet jag inte vad!

Hur smart verkar jag i sammanhanget? Är punktlighet verkligen något att eftersträva?

Ja, den här dagen har varit intressant på många sätt och vis.
Från klockan nio i morse till klockan fem på eftermiddagen har jag och åtta andra kursdeltagare fått stå i rampljuset, redo att göra bort oss och för att få omdelbar feedback på vårt ”uppträdande”.
Dagen handlade alltså om presentationsteknik, vilket både är ett skrämmande och väldigt utmanande ämne.
Jag har pratat om ögonens funktion, tid och om butiksstandard, dvs ämnen som varken ligger nära till hands eller som jag har någon speciell kunskap om, men det var väl lite det som var meningen med övningarna. För att göra saken ännu lite jobbigare så blev vi dessutom filmade och fick se hela spektaklet igen för att själva se hur vi uppfattades.

Det som fascinerar mig är dels min egen uppfattning om mig själv och dels kroppens panikbeteende. När jag själv uppfattar mig som stressad och nervös så är det ingen annan som märker det, hur går det till? Och hur kommer det sig att ingen ser hur mitt hjärta plötsligt tokbultar med 120 slag i minuten när jag står på scen? Det känns ju som att det är på väg att hoppa ut ur kroppen!

När dagen var slut åkte vi iväg till nästa ort för en slottmiddag i mordets tecken. Lagom till förrätten så fick alla nya karaktärer för kvällen och jag blev Paris Silletong, en tjej med hög status i societetslivet med böjelser för att stjäla allt inom räckhåll. Middagen förvandlades till ett myller med mingel, frågor, misstankar och skådespel. Min sista fråga för idag är egentligen bara; varför trodde så många att det var jag som var mördaren, vad har folk för syn på mig egentligen?! Lilla oskyldiga jag….

Stanna klockan och ge mig en chans att hinna i fatt!
Vi är snart inne i mars och jag har inte hunnit bli vältränad (tränad), slutat rökt eller fixat i ordning min moppe och hundra andra saker som jag säkert borde ha gjort vid det här laget. Kan det vara möjligt att min klocka springer snabbare än alla andras? Tio sekunder i mitt liv är egentligen bara 2 sekunder i andras liv. Eller har alla andra likadant? Om ni har det, hur går det till? Hur gör ni?

De sega dagarna i soffan framför tv’n/datorn för ett par månader sedan känns oåtkomliga och bleknar snart bort i mitt minne, fast det är det många andra saker som också gör i den här stressiga vevan. Alla mina konstiga funderingar och tankar som jag annars verkar framkalla i lugna perioder har inte vågat visa sig på länge, är det positivt tro?

Idag kom jag hem lite halvt nöjd med att jag lyckats boka in en tvättid på torsdag trots att jag hade tänkt försöka träna där någonstans mittemellan tvättarna. Men, min lycka varade i ungefär 2 1/2 minut innan jag såg lappen på anslagstavlan som påminde mig om att det är styrelsemöte samtidigt. Det är en total omöjlighet även för mig att få ihop tvätt, träning och möte på samma kväll! Jag vet vad jag gärna hade prioriterat bort, men konstigt nog är det troligtvis det som är det viktigaste, suck.

För er som inte läst mitt tidigare inlägg så hade den överskriften; oavsett form så är choklad alltid choklad. Nu känns det mer aktuellt att säga; oavsett form så är Solan alltid Solan!
Fasiken vad jag har stoppat i mig för mycket god mat och sötsaker de senaste veckorna. Att sitta i rekryteringar på ett hotell som göder en med majonäsfyllda räkmackor, kakor, bullar, popcorn och mjukglass dagarna i ända gör absolut inte under för figuren! Min ångest stiger i samma takt som popcornmaskinen sprutar ut nypoppade majskorn. Nu är det dags att ta tag i den här degklumpen…igen!

Flygresan var lika sövande som vanligt, när kaptenen meddelade att vi skulle landa så var jag mitt inne i min djupsömn och önskade att det var längre flygtid från Göteborg till Stockholm. Istället så var det bara att masa sig upp med ett lysande rött märke i pannan efter flygplansfönstrets skavande kant. Varför gör de inte sovvänliga fönster?

När jag sedan satte mig i bilen så roade jag mig själv när jag tappade ett kreditkort på golvet i bilen och sedan fastnade med handen mellan bilsätet och golvet. Den tog liksom tvärstopp när jag skulle lyfta upp den.
Handen gick ju uppenbarligen att klämma ner i utrymmet så varför gick det inte att dra tillbaka den på samma sätt? Jag blev tvungen att andas djupt ett par gånger innan jag efter ett par försök kunde lirka ut den från fängelsehålan under sätet. Första tanken som slog mig när jag kommit loss var; vem ringer man om man fastnat i bilen?

Såg ni månen i morse? Den var helt enormt stor och påminde om en hel jarlsbergsost. När jag satt i bilen så tänkte jag att jag skulle fotografera den för alla er stackare som får sova länge på morgonen, men det glömde jag naturligtvis bort så fort bilen var parkerad. Om jag kunde komma ihåg alla mina bra idéer så skulle jag säkert få något bra uträttat någon gång, men det kanske inte är meningen att man ska kunna benyttja hela sin kapacitet, då skulle man väl vara ett freak och bli mobbad för det istället.

Jag har gjort något fruktansvärt omoget! Igår slog det slint när jag var i mataffären vilket resulterade i att jag köpte Nutella. Jag är ju i princip uppvuxen med norsk honung och chokladpålägg; Nugatti, vilken är en helt annan nivå på än Nutella.

Men den dåliga vanan slutade jag med för massa år sedan, förutom när jag är hemma hos mamma…då får man vara liten igen.

Men, senaste veckorna så har jag syndat med honung på mina brödskivor och igår så föll jag för frestelsen och köpte en burk Nutella, i brist på den norska varianten.

Jag är verkligen proffs på chokladpålägg, jag vet hur mycket man ska ha för att det ska bli lagom sött och sliskigt och jag vet hur länge man kan värma burken på brödrosten om pålägget skulle ha hamnat i kylen och stelnat så att det inte går att bre….och nu är jag även uppdaterad på hur härligt det smakar i munnen när chokladen geggas runt bland mina 31 tänder. UNDERBART!

Vädret fortsätter att visa sin allra bästa sida med regn och slask, men det gör inte så mycket för då blir kraven på alla måsten inte lika stora. Efter en jätterolig kväll bland sköna vänner med tårta, kakor och förnedringsbowling (för de andra) så känns det som att jag haft flera dagar ledigt.
Just nu gäller det att ta varje tillfälle som ges att vila upp sig lite och tänka på annat än jobbet eftersom de kommande veckorna ser väldigt stressiga ut.

I förra veckan så var jag i Göteborg och körde intervjuer för vår kommande butik i Nordstan. Det är lika spännande varje gång att träffa så mycket olika människor och höra om deras erfarenheter och sätt att presentera sig själva på. Som intervjuare så hamnar man automatiskt på en rätt stor makt vilket ger en möjlighet att få insikt i de allra personligaste delarna som man annars kanske inte delat med sig av. Det är både läskigt och fascinerande på samma gång.

Till veckan som kommer är det dags igen för andra omgången av intervjuer. Jag ser naturligtvis mest fram emot hotellfrukosten och popcorn-och mjukglassmaskinen som de så strategiskt placerat utanför våra konferenslokaler. Hur smart var inte det?!

Idag går tankarna till Jocke som skulle ha blivit 45 år idag. Tänk vad lång tid han hade haft kvar om han fått leva.

Det verkar som att han har satt ganska djupa spår i mig på ett väldigt oväntat sätt genom att göra mig extremt förvirrad och tankspridd.
Flera människor har sagt till mig att sånt här kan hända när man är med om något väldigt roligt eller väldigt sorgligt i sitt liv. Det är inga svårigheter för mig att följa mitt snurriga spår tillbaka till sommaren, då Jocke försvann. Trots att jag hade ett kort breakdown en period efteråt så trodde jag att jag skulle vara uppe och stå rätt snart efter händelsen, vilket jag också var. Jag är ju hård, jag faller aldrig!
Problemet är bara att något i huvudet gått sönder på vägen och jag vet inte riktigt hur man lagar det. Var ska plåstret sitta? Jag har inga mörka tankar, går inte och gräver ner mig på grund av händelsen, skygglapparna är på….så varför är inte huvudet återställt?

Eftersom jag tror och hoppas på någonting efter livet på jorden så förväntar jag mig att han i alla fall har vett att skratta åt alla mina dumheter som jag lyckas med, då har jag någonting för det i alla fall!

Jag känner att jag måste förtydliga mig lite med hänvisning till min tidigare blogg, det var alltså inte i presensform som jag berättade om Täbyincidenten, det var väldigt mycket dåtid faktiskt. Jag satte lite hopp till er om min mognad, men det hade jag tydligen ingenting för eftersom jag fick samtal idag om hur jag mådde, men tack för omtanken.

Idag när jag låg i badkaret och tinade upp min frusna kropp så höll jag på att slinta lite med foten vilket kunde ha slutat med att jag ofrivilligt dykt mot botten av karet. Nu reagerade mina reflexer lika snabbt som Clark Kent byter om till tights, så ingenting hände ju men tankeverksamheten fick lite bränsle till nya oviktiga tankar.

För x antal år sedan så var det stora rubriken om att påven hade halkat i duschen, en riktig katastrof för mänskligheten och ett fantastiskt scoop för alla världens snaskjournalister. Men seriöst, hur pinsamt vore det inte att skada sig för att man halkat i badkaret? Ännu värre, att koola för att man slagit huvudet på badkarskanten.

Egentligen är ju badet en dödsfälla, det krävs så lite för att tappa fästet och göra en snygg flygtur. De här sandpappersaktiga fotspåren man kan klistra i botten på karet har definitivt en bra mening, men de kommer aldrig hamna i mitt kar, aldrig! Förutom att jag skulle få skrubbsår i rumpan så skulle det betyda att jag blivit gammal, alternativt har barn, och det vet vi ju att jag inte har så….det blir inga fotspår!