Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Visserligen så förbrukar jag bra dagar och känslor i alldeles för snabb takt men även idag så lever känslan kvar. Känslan av att vara oövervinnerlig, oslagbar, glad, lycklig och så jäkla nöjd! Så många stora ord använder jag sällan i samma mening som mig, men just idag tänker jag göra det för imorgon kan dom vara spårlöst borta igen.

Förutom behållningen av mitt allmänt skitglada humör så fick jag dessutom spä på det med en sån där skogspromenad idag igen. Jag gillar verkligen att gå i skogen! En timme i skogen känns som tio minuter, tiden flyger iväg i verkliga världen medans den står still bland den grönskande och mystiska mossan.

Det var menat att promenaden skulle vara en timme men när jag och Jenny fick välja stig om vartannat så blev riktningen därefter vilket gjorde att vi faktiskt gick vilse och helt tappade uppfattningen om vilket håll vi skulle traska åt. Jag tror att trollskogen försökte att förvilla oss, se till att vi inte hittade ut. Nu var vi dock för ihärdiga och klarade oss undan för den här gången, bara lite tröttare i ben och fötter än innan men galet nöjda över naturupplevelsen som varade i lite mer än två timmar.

Mitt konstiga liv fortsätter att förvåna och överraska mig. När jag tror att jag sett det mesta så blir jag direkt påmind om att jag har fel.

Igår var en sån knasig dag så att den går till historien. Morgonen sög faktiskt ordentligt, men sen slog eftermiddagen en frivolt och jag åkte från jobbet med ett leende på läpparna.

På kvällen var jag ute på bus. Förutom självmordshoppare, utan själva självmordsdelen då, så fick jag en kväll ute i naturen efter att jag fikat i stan.

På väg hem så står jag vid ett rödljus och får se en Mitsubishi 3000GT svänga ut på vägen framför mig och jag bestämmer mig för att jaga ikapp den?! Väl ikapp så tar jag mig äntligrn tiden att titta i backspegeln och ser där en målad bil som tar upp allt spegelutrymme: Säg hej till polisen!

Jag blinkar och svänger vänster och hoppas så hårt, med tummarna hårt knutna i handen att jag på något lyckosamt sätt ska kunna försvinna osynligt ur polisernas framruta. Poff, puts väck, typ! I nästa sekund när hela insidan av min bil plötsligt lyses upp i ett blått, blinkande sken så inser jag att jag definitivt inte är osynlig och inte heller speciellt laglydig.

Tankarna susar förbi; Hur snabbt körde jag? Hur länge har dom legat bakom mig? Hur kommer mitt framtida liv att se ut utan körkort?

Polismannen tar mitt körkort utan ett ljud och försvinner. Jag funderar på om det är sista gången jag sett det för i år. En sånt litet sött, rosa kort som är så värdefullt!

– Vi är tre poliser som kan vittna för att vi ska ta ditt körkort på plats. Du har kört 130 km/h på en 70-väg, säger en av de tre poliser som står och glor på mig.

Vad svarar man på den?

Jag vet inte hur eller varför men igår kväll så var jag smittad av tur, den var injecerad i mina ådror, och den turen räckte så galet långt att jag försiktigt kunde gasa ifrån poliserna med både körkortet i behåll och inte en krona fattigare!

Troligtvis så bör jag ha lärt mig en läxa nu när jag fått min ordentliga varning och varit så nära körkortsdöden, men just nu glider jag bara fram på glädjeruset över att jag lyckats klara mig undan. Lite nyfiken är jag dock på om turen fungerar två gånger i rad, jag vann ju ändå på min trisslott idag….vi hittar alla våra adrenalinkickar på olika sätt!

Jag vet inte om jag vaknar till larmet eller om det är trycket mellan ögonbrynen som till slut får mig att slå upp ögonen. När jag gjort det så vill jag sluta dom igen. Kudden känns lika hård som gråstenarna i min rabatt. Jag ställer om klockan till en extra halvtimmes sömn, jag orkar inte gå upp just exakt nu, kroppen är inte redo.

Det plingar i telefonen, en jobbarkompis vill (kl 06:47) att jag ska ta med mina julskivor till jobbet?! Jag funderar på hur väl han egentligen känner mig! Även om jag hade tyckt om julen, vilket jag inte gjort de senaste sex åren, så tycker jag inte att jag ser ut som någon som har julskivor hemma. Jag har en julstjärna och den tycker jag om och jag kommer att skaffa ljusstakar till fönstren, men det finns ingen anledning att gå till överdrift. Jag ska nog lyckas ignorera julen i år också, på något sätt.

Hur ofta dammsuger du hemma? Jag dammsuger kanske någon gång i månaden, eller när det verkligen behövs, vilket betyder när råttan har blivit en råttfamilj och dessutom fått släktingar.

Oavsett frågan om hur ofta jag borde dammsuga så vinner jag lätt över familjen Kober i Buffalo. I dagarna så hittade dom, enligt Aftonbladet, en tavla bakom soffan som stått där i 27 år! Om man nu bortser från hur äckligt det måste sett ut bakom soffan så är nästa fråga; hur fräsch är en soffa efter 27 år? Var det en tygsoffa? Skinnsoffa?

I och för sig är nog familjens ofräscha soffa det minsta av deras framtida problem eftersom dom hittade en Michelangelotavla värd hundratals miljoner bakom den äckliga soffan. Man kan köpa ungefär 6-7000 soffor för 100 miljoner.

Nu när jag tänker på saken så ska jag nog komma ihåg att kika bakom min soffa en extra gång när jag dammsuger nästa gång.

Kryper ner i soffan, precis nyduschad efter ett hårt träningspass och lyssnar på skön musik på Spotify. Håret klibbar i nacken under min nya, lurviga myströja – ett plagg som jag kanske aldrig kommer att ta av mig igen. Tillsammans med min oslagbart underbara, ulliga födelsedagsfilt så är det som om jag är insvept i mitt eget fluffiga moln. Att lite fleece kan göra en så glad och tillföra så mycket mys är makalöst, jag måste nog se till att börja panta mitt skräp i framtiden!

Jag försöker hålla kvar vid min upparbetade dampilska, men den rinner av mig snabbare än jag hinner nära den. Jag har för roligt, har haft en alldeles för bra, mysig, skön och härlig helg för att hålla fast vid någon slags aggression, oavsett hur roande jag tycker den är. Showen ligger nere, återkommer när livet känns lite jobbigt igen.

Tidigt igår morse så mötte jag upp Jenny och Camilla. Vi proppade bilen full med packning, innehållande varma kläder och alldeles för mycket picknik för vad som vad rimligt för den tiden vi skulle vara ute i skogen, sen drog vi till Enköping. Väl där så fick vi två fyrhjulingar och blev lotsade upp i skogen.

I ett par timmar tragglade vi oss runt i grönskan, fastnade lite i ett dike och fick vinscha oss, körde fast på en stubbe och fick lyfta maskinen, hade picknik, körde lite vilse och såna saker. Helt underbart bara!

Någonstans runt ett så åkte vi tillbaka för lite korvgrillning. Det var nog inte riktigt tänkt att vi skulle åka mer efter det men vi beslöt oss för att ta en liten tur till in på någon slags snitslad bana.

När vi står där inne i skogen och är som mest förvirrade över vart de gula remsorna tagit vägen så dyker det upp fyra stycken fyrhjulingar till. För att ha några brudar att imponera på så drar dom med oss att följa efter i deras spår och det var ungefär där vi borde ha vänt och åkt hem.

Vår lilla ”skogspromenad” innan lunch var ingenting jämfört med vad vi fick köra genom nu. De stora stenarna och stockarna vi undvikit innan var som snacks för dom här killarna och vi hade inget annat val än att följa efter. Vattengravarna som vi körde igenom hotade att dränka både oss och våra maskiner om vi lättade det minsta på gasen. Mitt i allt det här läskiga och oväntade så hade vi hysteriskt roligt. Leran stänkte upp från alla håll och kanter och letade sig in i stövlar och tröjor, granriset rev i ansiktet när vi passerade tajta passager, men vi kunde inte annat än att hejdlöst skratta, och det gjorde vi, hela vägen hem till Stockholm när vi äntligen hittat ut från skogen och skalat av den övre delen av alla lerfyllda kläder och tvättat av mopparna. Vilken dag!

Jag sätter mig på tvären och är obekväm – för att jag vill!
Jag vill vara i vägen, provocera, ifrågasätta, gå mot strömmen – bara för att jag kan!
Jag vill vara komplicerad, oförutsägbar, stökig, bråkig – bara för att!
Jag vill chocka, gå över gränsen, uppröra, skapa reaktioner – och jag vet inte varför!

Någon har tryckt på startknappen till oredan och jag känner inte för att stänga av den för tillfället, den underhåller mig på något sätt.

Egentligen vill jag nog bara ha harmoni, men jag tar vad jag har tillhands!

Allt kommer att bli bra Solan, allt kommer att lösa sig!

Vissa dagar ska man bara inte kliva upp! Definitivt inte när man inte ens har somnat.

Man vet att man har oflyt och en taskig dag när:

– man ligger vaken vid klockan två på natten och funderar på om det går att göra lasagne i en rund form, om man kan ha glasyr på kanelbullar och hur man lättast förgör en irriterande person.

– den första timmen i morse spenderas i morgonköerna bara för att ta mig till andra sidan av stan.

– man är så disträ att man kommer på sig själv flera gånger med att ligga under gällande hastighetsbegränsning på vägen till Linköping.

– det gråmulna vädret plötsligt förvandlas till hällregn som jag fick plana mig fram över i 45 mil. 

– en röd lampa börjar blinka i kassan på ICA för att kunden bakom dig är den 156è kunden och därför vinner en bil…eller en osthyvel.

– ostsåsen till lasagnen är vidbränd och jag inte upptäcker det förrän jag hällt allt i formen över lasagnen.

Du vet att du har flyt och att allt inte är så dåligt när:

– jag på vägen hem nätt och jämt klarade mig förbi tre poliskontroller, bara mellan Linköping och Nyköping! Dom är ju helt rabiata!

– lunchrestaurangen serverar en galet god tacopizza, precis när man är som hungrigast!

– du blir glad av att smygsnusa när ingen ser!

– man bestämt sig för att bara göra en sats kanelbullar och inser att det resulterade i tre hela plåtar vilket hade blivit ett helt kvällsarbete om jag gjort dubbel.

– det ringer på dörren och jag får oväntat besök. Som före detta lägenhetsinnehavare med portkod är det inget jag är van vid.

– jag inser att det är fredag imorgon och jag snart får ligga och dra mig i sängen i två dagar!

Sjätte rökfria dagen idag. I morse sattes jag på prov när jag tog på mig en tröja och kände något fyrkantigt i fickan. Det var naturligtvis ett cigarettpaket med en ynka stinkpinne inuti, nästan för fjantig för att slänga men ändå för onödig för att röka.

Igår hittade jag ett oöppnat paket i handskfacket på bilen när jag letade efter fönsterskrapan i min förberedelse inför istiden. Jag skulle aldrig hitta paketen om jag fortfarande rökte, det är bara ödet som leker med mig för att se om jag ska falla dit, fresta mig lite, se hur långt min karaktär sträcker sig.

Huvudets logik är häpnadsväckande. Plötsligt så resonerar jag med mig själv om att det inte är så farligt att röka, att rökningsdöden inte nödvändigtvis behöver drabba mig – jag kan vara undantaget!
Det är bara stoltheten och envisheten som sätter stopp för min rykande framfart, har jag sagt att det ska vara på det här orökta viset, ja..då får jag väl stå för det.