Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Vilken jävla skitdag!!!

Redan i morse när jag körde till jobbet kände jag att något var fel. Ingen av mina favoritlåtar i stereon kunde ta sig igenom och få mig glad, borde jag redan då ha vänt bilen, kört hem, låst dörren och stängt av mobiler/datorer?

Jag förtjänar inte den skit jag har fått idag, fan! Vad har jag gjort för att drabbas utav det här? Det måste vara något jävligt elakt i alla fall, jag ber så mycket om ursäkt för vad det kan tänkas vara.

Min naivitet är inte att leka med, jag tillhandahåller hela Sveriges naivitetsreserv, och den håller jag hårt i dessutom. Men å andra sidan vägrar jag att bli en cynisk grottmänniska som dömer människor på förhand. Finns det någon balans?

Sällan så har jag känt mig så rutten som nu. Fy fan!

Jag skulle bara titta….men kläderna skrek efter mig ”proooova mig, prova miiiiig”, and so I did.

I somras så hittade min syster världens sötaste hillbilly-klänning, hon tog hem den så att både hon och jag kunde prova den på framför spegeln hemma, men beslöt sig för att lämna tillbaka den efter att ha velat fram och tillbaka. Vi var inte redo då helt enkelt, men nu är jag det! Den hängde mitt framför mig, färdig att plockas.

Den är så otroligt söt och oskuldsfull och har dessutom en underkjol med små volanger på, antingen så kommer jag att se ut som en bondmora i den eller så blir det bara… porrigt.

Vi får väl se vad jag hittar på när nästa lämpliga klänningstillfälle dyker upp.

Förutom klänningen så hittade jag faktiskt jeans. Jag vet inte vad det var frågan om idag, det jag provade passade och det händer verkligen inte var dag. Det är skönt att göra av med pengar! Det ultimata hade förstås varit om det funnits pengar på kontot men det får bli ett senare problem.

Jag bröt min egen fredagstrend! Hur är det möjligt?! Jag har ju propagerat för fredagar hemma i soffan!

Efter att ha tejpat bowlingfingrarna gav jag mig in i en tuff kamp mot seger, det gick halvbra. Om vi hade fortsatt en serie till så är jag helt övertygad om att jag regerat (det är viktigt att tro på sig själv, oavsett om det är motiverat eller inte).

I vilket fall som helst så kom jag en ynka poäng från han som kom på andra plats, en sjukt liten irriterande poäng. Det kan ha varit för att mina tävlingsnerver gick överstyr, men jag ska analysera det under morgondagen, återkommer.

Jag upptäckte i alla fall fördelen med att gå ut på en fredag, man är hur påverkbar som helst. Två drinkar och en cider och jag kommer att sova som en klubbad säl i natt, det måste vara motsvarigheten till att käka sömnpiller.

Vi åkte med världens skönaste taxisnubbe i stan, han var som en enda stor skrattpåse (om det var medvetet val och vi skrattade åt honom eller med honom vet jag inte), jag skrattade tills jag kiknade och inte kunde få luft, skönt.

Vet ni förresten att det snöar nu? Eller är det bara en synvilla tro?

Vad trött jag är på Facebook nu!

Det var roligt i ett par dagar när man hittade gamla kompisar som man inte sett/hört av på åratal. Dessutom så är det förvånande hur många människor som faktiskt är med på sidan, näst intill alla man söker på ploppar upp.

Det är fantastiskt hur lite vi har att göra egentligen, datorn lockar till sig fler och fler personer och mer och mer av vår tid. Men vadå ”av vår tid”? Vad skulle man ha gjort annars? Vad gjorde jag innan jag hade dator? Säkert massa roliga saker.
Jag var definitivt mer ovetande! Det går verkligen att hitta allt på nätet!

Men vad gör man sen? Ja, när man har hittat massa vänner. Varje dag då jag loggar in så har man fått massa tilläggsgrejer med undersökningar/frågor/bilder….allt! Jag har börjat med att trycka ignore på allting, vad ska jag med alla saker till?

Folk som dessutom är kompissamlare retar mig. Lösaktigt folk som man aldrig har pratat med ska lägga till sig på min lista, varför? På något sätt förväntar jag mig att de ska skicka ett ”hej” eller ”hur är läget?”, men nej… de vill bara ha en extra människa i sin kompislista för att visa hur folkkära dom är.

När jag la upp bilder och info om mig så gjorde jag det för att mina vänner ska få se, inte för att Arne Okänd ska få snoka i mitt liv.

Jag har nu börjat använda mig av ”limited profile” och ”ignore” på de nya personer som försöker lägga till sig och som jag knappt har hälsat på.

Så…. om du försöker lägga till mig i din lista och du inte får någon bekräftelse på din förfrågan…förstå piken, okej?

Nu kommer snön! Ja, så säger Expressen idag i alla fall.
Om vi nu förutsätter att dom faktiskt skulle ha rätt så betyder det att vi har blivit förvarnade och har ett par dagar på oss att byta till vinterdäck (en förtäckt order).

Alla kommer väl ihåg den hemska oktoberdagen förra året? Min hemresa från jobbet som i vanliga fall tar 20 minuter tog cirka två och en halv timme den dagen. Skräckhistorier om niotimmars resor för de som skulle genom stan spred sig dagen efter eländet och alla hade sin egen historia att berätta om eländet.

Det sjuka är att hela Stockholm stoppades upp bara för att folk inte hade satt på vinterskor på sina bilar. Jag satt själv still och köade i nästan en timme i något som jag inte ens vill kalla en backe, det var snarare en… svag lutning där folk gled omkring eller satt fast med sina bilar.
Det var som om Stockholm plötsligt förvandlats till en stor bilkyrkogård. Bilar stod övergivna längs vägarna och blockerade all framkomlighet för oss förnuftiga människor som redan hade hunnit byta däck (nu är jag så präktig så att jag nästan spyr på mig själv).
Kan vi inte alla fortsätta på temat ”mys” och sjunga ”we shall overcome” tillsammans och besluta att alla nu i helgen ska byta till däck som fungerar på is och snö? Vore det inte mysigt om vi kunde tillbringa vår lediga tid på roligare saker än att sitta fast i bilköer?

Nu gillar ju jag att köra bil, det är som jag tidigare nämt min frizon för att sjunga högt och hjärtligt men jag vill inte sitta still i bilen, den måste röra på sig för att jag ska få ut något av det.
Jag är redo för snön, är ni?

Mitt öga sticks! Jag har haft någon slags infektion i båda ögonen sedan jag var förkyld (en hel evighet sedan). Nu har det faktiskt släppt på ena ögat medans mitt andra plötsligt har fått ett utbrott och blivit rött (och sticks som jag skrev nyss).

Jag har funderat på att gå till en ögonläkare lika många gånger som jag har gnuggat ögat men jag VILL INTE! Varje morgon så ”råkar” jag glömma bort att telefontiden är mellan 8,00-8,55 (skum tid) och tänker att jag ska ringa nästa dag istället.

Jag har varit hos en ögonläkare en gång förut i mitt liv (som jag kommer ihåg) och jag skulle hellre klättra upp i ett träd naken än att gå dit igen, nu skulle kanske inte mitt öga bli friskare av att klättra upp i trädet men jag skulle ha en bättre utsikt.

Läkaren hade en stor maskin där man skulle sätta in huvudet för att hon skulle titta i ögonen genom en ”kikare” och det gick ju bra, men när hon sedan försökte närma sig mina ögon med en pincett så fick jag panik och backade. Vi gjorde om proceduren flera gånger tills hon gav upp och skickade iväg mig 240kr fattigare, utan botemedel.

Det tillhör inte vett och etikett att pilla i andras ögon! Förutom det så är det skitläskigt och framkallar svimattacker.

Apropå det så har jag svimmat två gånger i mitt liv, det är en skön känsla kan jag meddela er som inte har provat. Det blir alldeles tyst och lugnt runt omkring en och det gör inte ens ont när man faller i golvet. Sen är ju kanske uppvaknandet lite värre, speciellt om man svimmar mitt i matsalen på en kinarestaurang, men då har man ju gett gästerna något att prata om resten av kvällen i alla fall.

Jag fattar inte! Är jag ett stort svart hål för allas griniga utbrott?
Det är inte speciellt jätteofta som jag blir arg utan jag lyssnar mest och försöker stötta personer runt omkring mig så gott jag kan, men jag vill inte vara någon jävla klagomur bara för att jag kan hålla mitt temperament hyfsat stånget!

Hur tror ni att det påverkar mig om jag bara för höra ert gnäll hela tiden? Är det inte lite egoistiskt? Står det soptunna i pannan på mig?
Om man är vuxen så bör man kunna bete sig som en också, har man en riktigt taskig dag så stanna hemma, stäng in er, vad som helst men gnäll inte på mig!
Hur vore det om någon kunde tala om för mig hur fantastiskt och glatt allt är eller vilken toppendag man haft.

Jag orkar inte höra allt gnäll hela tiden.
Vad är det meningen att jag ska göra? Vad ska jag lösa? Kan inte någon smitta av sig med glädje istället för massa skit? Ska jag bearbeta alla andras problem så att ni slipper?

Trots att det kommer massa svordommar ur mig just nu så känner jag ändå hopp, för jag tänker tänka positiva tankar och inte ta alla andras skit! 🙂

Skaffa en ny klagomur, den här har stängt för säsongen! Återkommer med nya öppettider i vår.

Underbara söndag!

Nu tror ni säkert att jag är ironisk, men för en gångs skull så är jag inte det. När jag vaknade i morse så visade kroppen inte ett spår av gårdagens bravader vilket i sig kanske visar att jag var alldeles för skötsam (trist).

Vädret var alldeles för bra för att ligga kvar i sängen så jag gick ut för att ta en kort promenad.

När jag väl kom ut så kunde jag inte sluta gå, tonerna av Elvis, Liza Minelli, Tom Jones och övriga gamla reliker gjorde att kroppen inte kunde sluta röra på sig. En sån perfekt höstdag!

Hade det inte varit för att magen vill ha mat så hade jag nog stannat ute i ett par timmar till.

Nu har tröttheten kommit i kapp mig. Söndagen har blivit tråkig igen. Det kanske kan ha att göra med att det är kväll, toksvart ute och att vinden har ökat till stormstyrka. Varje gång jag öppnar balkongdörren (för att vattna blommorna eller nåt, eh) så blåser alla lösa papper jag har i vardagsrummet iväg och samlas längst in under soffan. Dessutom så har det hänt något med datorn, den fungerar inte som den brukar, jag undrar vad jag har gjort, suck.

Vädret verkar vara lika ombytligt som mitt humör, jag hänger inte ens med i svängarna själv men man får se det positivt, jag är ingen medelmåtta!

Just nu så känner jag för att teleportera mig bort till söderhavet. Jag har frenetiskt surfat alla resebyråers hemsidor idag i jakt på den perfekta resan men den verkar inte finnas under den tid jag vill försvinna, i alla fall inte till ett rimligt pris. Suget är så stort så att jag nästan kan känna sanden under fötterna om jag blundar och drömmer mig bort. Jag ska komma på en lösning, så är det bara!