Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Semester har ju inte samma betydelse för oss som för Felix.
Halv sju i morse så låg han och pratade med sin monsterröst igen och det var bara för oss att gå upp.

Jag, Kattis och Felix gick ut och promenerade. Vi gick ner till stranden för att titta hur den ser ut i soluppgången och såg papegojor, kaniner och tranliknande fåglar på vägen dit, exotiskt värre!
Fem kilometer blev det, eller en pannkaka som Kattis uttryckte det.

När vi var ombytta och klara för poolhäng så kom molnen. Jag tycker det är lite dåligt att vi ska få en molnig dag på vår solsemester men vad kan man göra?!
Felix tyckte dock att det gick bra att bada ändå, i alla fall en stund.
När han blir trött så visar han att han vill upp i vagnen (om man nu missar allt pip och gnäll innan) och det är ju smidigt.

Trots att solen kom fram igen efter lunch så var det fortfarande kyligt i luften och nästan kallt om man steg upp blöt från poolen, så vi steg aldrig upp.

Även idag så badade vi med Felix i ett par timmar. Han övade på sin dykgrej hela tiden i barnpoolen så ibland fick vi hålla i honom för att han skulle stanna upp och andas.
Badgästerna runtomkring verkar bli nervösa när Felix ligger med huvudet under ytan mest hela tiden tills de ser att det är han själv som sticker ner det, då blir de roade och kan istället inte släppa honom med blicken när han håller på att showar.
Vi har fått frågan flera gånger nu om hur gammal han är, folk verkar inte tycka att han ska kunna sånt här än.

I stora poolen så vägrade Felix att ha flytpuffarna. Han tycker ju att han kan simma uppenbarligen så vi övar på det istället. Han får simma fram och tillbaka mellan mig och Kenny och badstegen och det gör han tills vi lyfter upp och bort honom från poolen.

Det här hotellet med sitt poolområde är riktigt bra men det som är tråkigt är att personalen är less på turisterna redan från början av dagen och i och med att det mer eller mindre är ett allinclusivehotell så tar de betalt för ALLT runtomkring. Som jag sa tidigare så ville de ha betalt för safetyboxen, kylskåpet (jäkligt ruttet enligt mig), internet och idag upptäckte vi att de dessutom vill ha betalt för att man ska få byta till rena poolhanddukar.
Det kanske är så här det fungerar överallt på Kanarieöarna nu för tiden men jag tycker det är tråkigt att få den snåljåpskänslan.
Det är bra att vi har det så bra ändå för då behöver vi inte tänka så mycket på såna tråkdetaljer.

Det är i och för sig väldigt lite Maspalomas utan bara väldigt mycket Tabaiba princess hotell men det är ju semester!

Badankan är uppe och röjer runt halv sju på morgonen. Visserligen så är klockan i Sverige halv åtta men vi tycker att han borde anpassa sig till lokal tid.
Först så ligget han och babblar för sig själv i en kvart och sen börjar han smyga runt i rummet och hitta på rackartyg.
Kattis resväska med hjul är superrolig att köra runt på men ingen av oss uppskattar det riktigt så mycket vid den tiden på dygnet då han tjongar in väskan i väggar och skåp.

Efter frukostbonanzan så la vi oss vid 29-graderspoolen. Den är djup så vi satte på Felix armpuffar för första gången och det gillade han inte, men sen när han upptäckte att han kunde simma med dem så gick det plötsligt bra. Han är jätteduktig på att ta sig fram med puffarna!

Han simmade och gick upp och hoppade i och simmade och gick upp och hoppade i, om och om och om igen.
Det var inte ett dugg svårt att få honom att somna efter det, 100 meter med vagnen och sen sov han.

Vädret är toppen! Det är som en varm Svensk sommardag om det nu går att säga så med tanke på dagens klimatförändringar.

Efter lunch så la vi oss vid barnpoolen, den som bara är 40 cm.
Det kom två andra barn dit och lekte en stund och det tyckte Felix var jättekul! Han skrattade högljutt när de plaskade och dök som delfiner i poolen, helt omedveten (hoppas jag) om att de försökte undvika honom så gott det gick då han troligtvis bara var en bebis i deras ögon.

En stund efter att de gått så började Felix plötsligt att sticka ner huvudet under ytan. Jag trodde han snubblat och inte kom upp men när han fortsatte med konststycket så insåg jag att han nu lärt sig något nytt.
Han andades in och stack ner huvudet och sen gick han mot mig med ögonen öppna för att ta sikte på mig. Sen höll han på med sitt nya dyktrick om och om igen.

När han sedan tyckte att han kunde det här med att hålla andan så började han istället hoppa från poolkanten och simma till oss. Det var som att han gick på ackord. Hoppa i, simma till oss, kramas, kliva upp, hoppa i, simma till oss….osv. Han höll på så att han var andfådd, men det är väl så när man lärt sig något nytt.

Jag har ingen aning om hur många timmar som vi låg i vattnet men det blev nog ett gäng! Felix hann göra nummer två, tre gånger under tiden som vi badade i alla fall (inte i vattnet då), vilket kanske säger något.

Det var nätt och jämt att vi orkade ta oss ner till middag.
Nej, vem försöker jag lura, vi är hungriga hela tiden och det är så skönt att slippa laga mat och diska men herrejösses vad mycket godsaker det finns!

I natt kommer vi att sova gott tror jag. Förhoppningsvis gör Kattis det också som idag övergett den ojämnt supermjuka bäddsoffan och lagt madrassen rakt på golvet istället.

Klockan fem i morse så ringde larmet, men det hörde inte jag däremot så var det omöjligt att ignorera Kattis som kom in och skakade liv i oss tills varken jag eller Felix kunde värja oss.
Planen var att vi skulle sitta i bilen klockan sex och åka till Arlanda.

Klockan kvart i sex så inser Kattis att hon glömt sin medicin hemma i Solna så Kenny kastar sig in i lilla rallybilen med hennes hemnycklar medan vi packar det sista och försöker undvika att stressa upp oss.

Strax efter halv sju kom vi iväg hemifrån och drar till flygplatsen där vi långtidsparkerar bilen och tar bussen till terminalen.

Kenny hann ta en öl och jag hann köpa en kaffe men när jag stod i kön till Pressbyrån med vattenflaskor och läsk så ropades det ut i högtalarna att det var final call för vår flight.
Hade det inte varit för att den enda personen som stod framför mig skulle krångla så hade jag kanske vågat att  chansa på att jag hunnit betala för mitt men han tog sån tid så jag fick lämna allt för att gå till gaten.

Felix studsade runt för fullt i planet och flygvärdinnorna var snälla nog att låta honom hållas ända tills vi började rulla då vi fick sätta bälte på honom.

Efter bara någon timme så tog dock energin slut och han somnade.
Som tur var så fick vi sätena framför en vägg så flygvärdinnorna kom med filtar och kuddar så att vi kunde bädda ner Felix framför oss på golvet och där sov han i två och en halv timme.

Flygresan gick alltså väldigt bra och när man är ganska van vid att flyga långt så går fem och en halv timme ganska snabbt.

Naturligtvis så var vårt hotell sist på turlistan så vi var rätt trötta och slitna när vi äntligen fick stiga av bussen vid vårt hotell Tabaiba Princess.

Bemötandet i receptionen var inte det vi önskat oss efter en lång resa med kurrande magar.
Hotellet förklarade för oss att det vi hade bokat, dvs ett dubbelrum med förbindelsedörr innebar inte att man faktiskt fick rummet bakom förbindelsedörren utan det betyder att man KAN boka ett rum till.
Jag brann av och krävde att han skulle fixa missförståndet med VING medan han menade att det inte var hans problem och ringde upp VING och gav mig luren.

VING (jag måste skriva VING med versaler för jag är så otroligt missnöjd med deras minimala kundservicekänsla så att jag inte vill att det går förbi er att det är VING det handlar om) menade att de inte gjort något fel utan vi borde ha förstått att man skulle boka ett rum till förbindelsedörren.

Först försökte han skylla det på att vi bokat genom Ticket vilket var väldigt pinsamt eftersom man oavsett kommer in på VINGs hemsida vid bokningen.
Jag försökte få personen på VING att förstå med hjälp av metaforer och sa att det kändes som att vi bokat ett rum med balkong men att balkongen var låst men han var inte mottaglig för någonting, det var vårt fel, vi hade bara bokat ett rum med en förbindelsedörr, punkt.
När jag försökte få honom att hjälpa oss på vägen och få honom att förstå att vi inte betalat massor med pengar för att få en värdelös dörr och att en av oss skulle få sova i soffan svarade han med att jag bara försökte få till ett gratis rum.
Tack VING för er ruttna servicekänsla och värdelösa kundbehandling, här slår tydligen karma till direkt när vi tog steget utanför Fritidsresors komfortzon.

Hotellet ville ha 5000kr för att ge oss ett till rum men nej, det finns en gräns på vad man betalar för en resa till Kanarieöarna och den är redan passerad.

När vi sedan kom till rummet och såg att hotellet dessutom skulle ha betalt för att man ska få använda safetyskåpet, internet och kylen (?!!) så blev det inte mycket bättre (vi har dessutom betalt extra för att få all inclusive).

Så, vår första dag blev inte helt kanon men efter lite mat i magen och inspektion av det enorma poolområdet så kom vi fram till att vi kommer att få det bra trots VINGs dåliga bemötande och hotellets försök att eftersträva Ryanairs snåla kultur.
Imorgon blir en bättre dag!

PS. Tror ni att det ens fanns den där förbindelsedörren i rummet som VING tjatat hål i huvudet på mig att vi bokat?!
Hur var det nu? Hade vi bokat dörren eller inte?!

Pappa – glöm inte den fina fågeln i bild.

Jag tycker att vi ofta brukar ha tur med påskvädret och även i år så log den allsmäktige påskkärringen mot oss och gav oss sol, i dagarna tre.
Men visst, när jag vaknade lördag morgon och såg att hela landskapet var täckt av snö så började jag misströsta men snön smälte snabbt bort i vårvädret.

Jag kan för övrigt berätta att sjöarna upp mot Ludvika fortfarande är istäckta. Inte med en sån is som jag skulle försöka att gå på men ändå, i Stockholm så har vi ju varit isfria hyfsat länge.

Vi åkte alltså till Dalarna i påsk. Mamma och Peter hade massor av träd som blivit fällda och som de behövde hjälp med att få bort.
Kenny och Kattis slet som djur med att såga itu stockarna, släpa runt på dem och elda. Att Kattis har en liten pyroman i sig vet vi sedan gammalt men jag tror Kenny också är lite överdrivet förtjust i att tutta på brasor.
Jag hjälpte förstås också till men sprang ganska mycket efter Felix eller åkte på fyrhjulingspromenad med honom. Kenny såg förstås till att vi fick med oss den upp (och ner).

Felix var supernöjd över dagarna i Dalarna då han fick tusen nya saker att pilla på och publik dygnet runt i flera dagar!
Han är helt fantastisk vår lille plutt! På riktigt alltså! ❤

Idag söndag valde vi dock att åka hem för att få en dag hemma tillsammans innan det är dags för jobb igen.

Sista hotellfrukosten i morse alltså! Vilket mörker, nu ska vi laga vår egen frukost framöver!
Tiden springer som vanligt iväg och fem i tolv så ringde dom från receptionen för att dubbelkolla att vi verkligen var på väg för att checka ut, vilket vi förstås var.
Men då hade vi faktiskt hunnit med och ta några söta julbilder på Felix på balkongen.

Anledningen till att vi checkar ut en dag för tidigt är för att underlätta för oss imorgon bitti. Planet hem, ja för nu ska vi hem, går sex på morgonen och det tog en timme dit vilket är rätt mycket tre på morgonen, därför flyttar vi till ett hotell nära flygplatsen. Hotell nummer tio alltså!

Min tanke var att vi skulle åka dit i hyfsad tid och hänga vid poolen (sa jag förresten att jag blev ganska röd efter poolhänget i förrgår?!). Kenny hade dock en önskan om att ta en tripp på floden, vilket lät himla bra så lämnade väskorna kvar på hotellet och traskade till floden.

Väl där så hyrde vi en longtailbåt med kapten för två timmar, vilket kostade 650kr.
Felix somnade ganska omgående medan vi guppade fram och tittade på staden sett från vattnet.

Det är synd att det är så otroligt skräpigt överallt och att floden är brun, annars hade det varit betydligt finare, men det var väldigt intressant att se.

Plötsligt så ropade Kenny till och pekade mot land och där satt en riktigt stor varan!
Vår kapten var inte så inriktad på att bry sig om vad vi tyckte var spännande så även när nästa varan dök upp blåste han bara vidare. Den här varanen var läskigt stor, upp mot tre meter, och fet dessutom, det såg ut som att den precis ätit upp ett barn.

Efter ett tag skrek Kenny till att jag skulle kolla in krokodilen som simmade i vattnet.
Vi blev tvungna att googla krokodiler i Bangkok efteråt. Svaret var inte helt tydligt men det fanns artiklar om att det vid en översvämning 2011 var massor av krokodiler som rymde och släpptes ut. Det ligger tydligen cirka 700 krokodilfarmer i Bangkok varav bara en av dom, läste jag, hade 60.000 krokodiler, så det låter inte orimligt att några skulle kommit på vift.

Lagom till att vi kom till en brygga där dom sålde bröd till fiskarna så vaknade Felix. Han tyckte det var kul med alla fiskar men lite läskigt när dom stänkte vatten.

När vi var tillbaka på land så tyckte Kenny att vi skulle göra en sista ”ansträngning” för att göra Felix glad genom att åka tuktuk.

Så vi hittade en chaufför som vi sa till att han skulle köra runt oss en timme.
Tydligen så har dom något system som gör att om chauffören tar med sina kunder till en skräddare, juvelerare, souvenirshop osv så får dom en kupong som till slut blir 10 liter bensin.
Vi råkade ut för det första dagen då vi blev tvungna att titta i en klädbutik, men taxiresan kostade då istället bara 20 baht, dvs runt 5 kr.

Idag sa vi till att vi ville inte stanna någonstans, men han gav sig inte utan tjatade hål i huvudet på oss så vi stannade ändå hos en juvelerare.
Den enda behållningen där var att vi fick se ett halsband för 2.5 miljoner kronor.

Klockan var runt fyra när vi var tillbaka till hotellet för att hämta väskorna.
Till det nya hotellet tog vi dock en riktig taxi.

Det blev en julmiddag på hamburgare och Tom Yum-soppa på rummet. Planen var ju att vi skulle somna tidigt, men det blir sällan som planerat.

Nu börjar Kenny också få lite ångest inför att åka hem. För tillfället så ligger han och surfar nästa semesterresemål.

Nästa gång vi hörs så är det från ett kallt Sverige.