Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Efter två dagars konfererande på storhotellet Clarion på Söder så var det enormt skönt att komma hem. Jag trivs bäst när jag inte har hundratals människor springandes runt omkring mig på samma hotellyta och möts av en frukostsal som påminner om kantinan i skolan. Ett litet hotell mitt i skogen är mer passande för mig!

Att åka hem från det hektiska Söder till mitt lugna hem och mötas av min hemmaman som städat hela huset och tvättat alla golv, det slår det mesta! Ibland är en dammtorkning värd så mycket mer än en blomkvast!

Till helgen så blir det dock ingen välbehövlig vila. I ett svagt ögonblick så anmälde jag mig tillsammans med Kenny på någon slags fortsättningskurs i fallskärmshoppningen. Denna helg, från fredag till söndag, ska alltså tillbringas tillsammans med 248 andra personer under tiden då vi undervisas i säkerhet och annat inom hoppningen. Jag som inte ens vet om jag vill hoppa mer?!
Meningen är dessutom att vi ska bo i kollektivet under helgen och i den utskickade inbjudan så står det ”ta med öronproppar för det är lyhört”. Bara den meningen ger mig rysningar, vi får väl se hur det blir med boendet…

Igår kväll runt klockan 23 så åkte jag hem från Gävle utan en tanke på halka och hastighet. I morse kan jag säga att jag var glad över att väglaget var som det var igår för hade det varit som i morse så vet jag inte om jag hade tagit mig hem där i natten.

Det tog mig ungefär den fyrdubbla tiden att bara ta mig i ösregnet ut till bilen på grund av isen på marken och när jag väl satte mig i bilen och kom ut på gatan så susade tanken förbi mig att stanna hemma. Jag har ju nu helt nya vinterdäck med dubb, men trots detta och inget rattutslag så gled bilen omkring på gatan som en tvål i badkaret, under 10 kilometer i timmen!!

Svartis meddelade dom på radion och jag förstod ganska snart innebörden av ordet när jag på väg ut till motorvägen såg bilar i diket längs hela vägen. På nedfarten från motorvägen så blinkade det blått av alla poliser, brandkår och ambulanser som försökte ta hand om alla de 17 bilar som krockat på avfarten.
Den enda fördelen med väglaget var att det kändes som att många lämnat bilen hemma, vilket gjorde att det inte var någon kö på vägen till Söder där jag skulle konferera, nackdelen var förstås att jag anpassade hastigheten till vädret vilket gjorde att det tog lika lång tid att komma dit ändå.

Fram kom jag i alla fall och i ett stycke, så jag får vara glad över det!

Någon annan som också är glad är Kenny. Äntligen så har försäkringsbolaget bestämt sig för att lösa ut hans kranbil, för kanske lite mindre än vad han hade tänkt, men utan att krångla till det ännu mer. Så nu när jag har vant mig vid att ha en hemmaman så kanske jag snart får vänja om mig igen, men jag kommer definitiv vilja ha en åsikt om hans arbetsschema!

Solen skiner och snön smälter bort och det är helt hopplöst att försöka ta sig fram på isfläckarna i klackskor!
Min kalender fylls på med jobbresor hit och dit och jag skulle inte bli förvånad om det plötsligt var april imorgon.

Igår firade vi Peters 60-års dag med myspys hos mamma. Vi åt skagenröra med avokado, stora feta oxfilébiffar som var precis så blodiga som dom ska vara och avslutade med semlor. Herrejösses vad jag proppar i mig mycket mat nu! Det måste bli en förändring snart annars måste jag köpa en helt ny garderob! Beach 2012 har inte fått en bra start!
Kenny påstår att han ska sätta mig på diet nästa vecka och jag hoppas verkligen att han faktiskt menar det!

Jösses vad jag har känt mig jagad dom sista dagarna! Jag har stängt in mig på mitt rum i någon falsk trygghet för att få koncentrera mig på högarna som ligger på jobbet, men den stängda dörren hindrar dock inte mailen från att komma och telefonen från att ringa.
Jag har i alla fall fått galet mycket gjort när jag väl har kunnat stressa ner för att prioritera de olika uppgifterna.
De kommande veckorna innehåller extremt mycket resor och möten, ungefär som det brukar vara i februari och mars, men man glömmer så lätt hur det var förra året, och året innan dess och så vidare.

Fördelen jag har är att jag väldigt enkelt kopplar bort allt som har med arbete att göra så fort jag kommer hem. Igår passade jag på att njuta av min ensamtid hemma i soffan framför fyra inspelade avsnitt av tv-serien Revenge, det kändes riktigt lyxigt!

Helt plötsligt är det fredag igen imorgon och korvmakaren kommer hem till mig igen för att ha fredagsmys! Jag hoppas att jag inte åldras i samma takt som tiden springer fram, visserligen en motsägelse i sig, men ni förstår hur jag menar, kanske.

Förra året så ”firade” jag alla hjärtans dag på en jobbresa i London, tillsammans med mina kollegor. I år så bokade jag om en kurs som skulle infalla detta datumet och såg fram emot att vara hemma med Kenny och ha det mysigt.
Nu blir inte allt som det är tänkt att vara, utan istället för kursen så blev ett möte i Oslo planerat, men eftersom Kenny skulle åka upp till korvfabriken igår morse så spelade det ju inte så stor roll om jag var hemma eller inte.

Så när mötet var klart klockan fyra på eftermiddagen så åkte vi till flygplatsen för att invänta flyger som skulle gå kl 18:20. Fördelen med att flyga till Oslo är ju att man därmed får handla tax-free, nackdelen är dock att det för det första faktiskt är ganska dyrt på den flygplatsen och för det andra att ordet ”tax-free” skapar ett köpsug för att man inbillar sig att det ska vara billigt. Det går inte riktigt ihop, men så är det bara!

Planet var givetvis försenat och först vid halv sju så fick vi gå ombord. Inte långt efter att vi fyllt planet så berättade kaptenen att vi hade en läcka vid toaletterna som behövde åtgärdas och blev därför en kvart sena.
När vi sedan började rulla så visade det sig att vi även behövde isas av innan avgång vilket skulle göra oss ännu lite senare.
Utan is på vingarna och redo för avgång så kom ännu ett besked – nu hade det snöat så mycket så att alla startbanor var avstängda och skulle skottas! Hade det varit så att jag suttit vid fönstret så hade jag somnat, men eftersom planet var så knökfullt så hamnade jag mitt mellan två okända människor som jag inte avsåg att dreggla på, därför var det bara att snällt sitta och vänta.

När vi väl kom upp i luften så gick det superfort! Jag tror att det tog oss en halvtimme till Stockholm, drinkvagnen hann inte ens komma till min stolsrad innan det var dags att gå in för landning. Perfekt!

Väl hemma så lös det fullt av alla levande ljus och luktade mat – hemmagjord fisksoppa med skaldjur! Kenny hade skjutit på sin korvresa och stannat hemma för att mysa med mig istället. Inte illa pinkat va?!

”Fullständigt proppmätt” – det är känslan efter helgen!
Kenny kom ner från sitt korvmakeri och på lördagen åkte vi till Prillan för att fira hennes födelsedag. Hon hade bakat två fantastiska pajer med kyckling respektive taco och dom var helt fantastiska. Jag och åt och åt, helt hänsynslöst tills det stog mig upp i halsen. Jag åt till och med så mycket så att jag inte orkade bullar efteråt, det säger en del.
Jag måste definitivt baka en paj på hennes recept någon dag, jag fick mersmak!

I söndags morse så gick övernattande syster upp och lagade frukost till oss, det finns ett par fördelar med att ha en snarkande syster på soffan!
Eftersom vädret var så fint så bilpromenerade vi en sväng och gjorde lite mer eller mindre nyttiga ärenden. Om man har köpt en värstingtandborste så måste man ju ha lite Karius och Baktius att använda den på, därför tog vi även en sväng förbi Veddesta godisbutik.
Sen var jag ju tvungen att baka lite gott som Kenny kunde ha med sig upp till korvfabriken också. Dom blev fantastiskt goda om jag får säga det själv, jordgubbsmousse i bakverk är definitivt en hit!

Som om det inte var nog så blev det middag på Texas Longhorn med Jenny, Richard och Mickis. Herrejösses vad stor magen blev efter en alldeles för gigantisk bit blodig oxfilé! Beach 2012 blir inte rolig!

Kenny har precis köpt sin första hightechtelefon. Jag sa åt honom att han skulle hämta hem några roliga foto-appar men jag tror vi menar olika saker med ordet rolig…

Medans han tillverkar korv i Mora så sysselsätter jag mig på mitt sätt…

Reinfeldt vill att jag ska jobba tills jag är 75 år!!
Jag hoppas att jag blir 75 år!
Och jag har definitivt inga planer på att jobba tills jag dör! Hur tänkte han där?!
Jag blir upprörd! Är det verkligen rimligt att vi ska ägna 55 år av våra liv på jobbet? Räcker det inte med 45 år?
Det är visst dags att se över pensionsplanen igen och göra några justeringar, så här ska i alla fall inte jag ha det!

Det här tåls verkligen att tänkas på! Det här är i princip facit för livet!
Någon har gjort en undersökning på människor som legat på dödsbädden om vad dom ångrat sig mest över i livet. Det är vårt eget val att se till att vi inte hamnar i den här statistiken!