Jag var nog lite smånervös igår morse inför min första tågresa på 15 år. Vad jag kan komma ihåg så har jag bara åkt tåg två gånger innan i vuxen ålder.
Men väl på plats i vagnen med en frukostbricka på bordet framför mig så kändes det som ett bra val ändå. Nu har jag ju tydligen ganska svårt att hålla mig vaken i olika sorters färdmedel, jag måste ofta ha blivit vaggad till sömns som liten, så jag somnade naturligtvis. Men med den inbyggda strukturen jag har så satte jag naturligtvis klockan på att larma när jag skulle anlända, innan jag somnade.
Tänk om man kunde ha dom där store sköna fåtöljerna på flygplan, då skulle resan inte vara ett dugg jobbig!
Istället för att njuta av vårsolen hemma så drog jag, Kenny och mamma till Trondheim i helgen för att beskåda regnet i tre dagar.
Nu fick vi dock beskåda andra skönheter istället i form av ett bröllopspar som vi var där för att fira.
Sittningen varade ända från halv fyra på eftermiddagen till halv elva på kvällen och sen blev fest sent in på kvällen, långt efter min normala läggdagstid. Det var mycket trevligt och vi förstod nästan allt av vad som sas med den knepiga tröndelagsdialekten.
Det roligaste med resan var troligtvis den kommentaren Kenny fick från lilla Malin 6-7 år, som han busat massor med.
– Kenny, du är så rar!
Varpå Kenny säger till mig; Solan, tänk om du också kunde säga så till mig lite oftare.
* Rar översatt från norska = konstig, egendomlig, underlig.
(Det ÄR ju det jag säger hela tiden!)
Känner ni att våren är på gång?
I går när jag stod och väntade på en taxi i Oslo så var det ljumma vindar som blåste i mitt alldeles för korta och uppklippta (?!) hår.
När sedan Kenny kom och hämtade mig på flygplatsen så visade bilens termometer att det var 15 grader ute, och jag var verkligen ute och cyklade med min vintriga dunjacka.
Kenny tjatar var och varannan dag om att vi ska byta till sommardäck på min bil, men eftersom vi precis bytt till dubbdäck så känns det ju dumt att byta igen så snart. Det ÄR faktiskt fortfarande mars och det KAN komma snö och halka, om vi har otur. Dessutom så har vi ju räknat med minst en resa till Åre och där BORDE det inte vara sommarväglag.
I morgon blir det en tripp till Trondheim för att gå på fest hos släkten. Opassande eller inte så är sommarklänningen i alla fall nerpackad, är det fest så är det, oavsett årstid!
Första dagen när Kenny kör sin nya hoj till jobbet så snöar det och under dagen så får vi stormbyar.
Jag fryser när jag går till jobbet, jag fryser när jag går från jobbet och jag fryser när jag åker hem från frissan.
Jag fryser ända tills jag lägger mig i ett skållhett bad hemma, först då tinar kroppen upp!
Se så, nu har vi fått vår påminnelse om att det är mars, låt värmen komma nu!
Kenny ska nu börja jobba efter fem månader som hemmaman! Var han ska jobba är dock oklart. I torsdags var han inställd på att börja jobba på ett företag imorgon men i fredags ringde ett annat företag som ville ösa ut ännu mer pengar om han börjar jobba hos dom istället. Så, imorgon börjar han jobba, men vi får som sagt se var det blir.
Eftersom vi nu bor på norra sidan av stan och han kommer att jobba på södra sidan så blir det en hyfsad resväg varje dag och bara där skulle en stor del av lönen gå åt till hans bensinslukande bil.
Hans första ide var att köpa en skotermoppe, dels för att då transportera sig och dels för att det inte händer så mycket effektmässigt om man har en alldeles för ivrig gashand.
Nu hann Kenny dock ändra sig på vägen och till slut blev det en motard. Redan nu så kan jag säga att JAG är grymt sugen på att sno den. Den är ju så fin!
Medans Kenny flyger till Visby och äter glass på glassmagasinet (?) så flyger jag till Malmö och sitter i allvarliga samtal.
Min flygning var dock mycket mindre traumatisk än vad Kennys var. Det kanske var så att det blåste lite väl för mycket för att han egentligen borde ha landat, men landade gjorde han och sen fick han surra fast planet i backen för att det inte skulle blåsa bort.
När jag pratade med honom ett par timmar senare så var han fortfarande skakis och mumlade något om att han höll på att bli gammal och nervös. Om nervositeten berodde på flygningen eller att han skulle kladda ryggen full av bläck förtäljer dock inte historien.
Jag skulle i alla fall ha flugit hem klockan fyra idag, men samtalet drog ut på tiden vilket gjorde att jag fick boka om mig till ett sent flyg och hann precis se solen gå ner när planet lyfte.
Jag vet inte om jag såg stressad ut eller inte när jag landade, för taxichauffören som körde mig hem från Arlanda körde som om huset höll på att brinna ner, vilket gjorde att jag var hemma på tio minuter, välbehållen trots hans körning.
Solen lös på oss när vi halkade runt på den vattenfyllda isen i Orsa! Årets speedweekend gick av stapeln och vi var där för att beskåda spektaklet.
Det viktigaste var förstås att titta på när sparken med en pulsjetmotor skulle köra, men även i år blev vi utan den upplevelsen då den inte behagade att starta.
När kylan till slut trängde igenom alla kläder och klockan passerat fyra så hann vi inte mer än sätta oss i bilen innan en lokal storm passerade och öste ner regn och kvistar på vägen.
Vi passade på att åka förbi Kennys mamma där vi utbytte en påse sötsaker mot en påse med korv, bacon och fjuniga ägg.
När det blivit helt mörkt så drog vi oss hemåt mot Ludvika med en omväg genom skogen som slutade tvärt. Någon gång kanske vi lär oss den rätta vägen. Det spelar ingen roll hur mycket hightec ens telefon är om man inte har mottagning för gpsen.
Efter så mycket frisk luft och mycket bilåkande så krävdes det ungefär två minuter i sängen innan jag sov.
När jag vaknade i morse så hade Kenny checkat ut för länge sedan för att flyga modellflygplanet till Gotland.
Jag fick snällt vara kvar på marken och åka hem mot Stockholm med mamma och Peter istället.
Helgen borde verkligen innehålla fler dagar!
Nu har jag fyllt på dom. Enligt franstanten så har jag glasfransar, vilket skulle förklara att dom förra gången trillade av redan efter en vecka.
Men med mycket lim och grundlig rengöring med alkohol innan så sitter dom förhoppningsvis kvar längre denna gång.
Nu är fransarna så långa så att dom fladdrar i vinden och då valde jag till och med den kortaste varianten.
Igår konfererade jag på ett annorlunda sätt!
Konferenslokalen var som ett mysigt vardagsrum med fina inredningsdetaljer, designlampor och med gungfåtöljer runt ett lågt vardagsrumsbord där se senaste inredningstidningarna låg till hands.
Miljön var naturligtvis otroligt hemtrevlig och avslappnad men jag vet inte om det var så otroligt effektivt, men ändå passandes för detta möte. Att sitta bakåtlutad och avslappnad får inte geniknölarna att svämma över av inspirerande idéer.
Jag är i alla fall glad över att det var jag som deltog i ett sånt möte och att det inte var jag som höll mötet. Nu vet jag att man som deltagare får ut mer fokus av att sitta på en vanlig kontorsstol!
Senaste kommentarer