Sök

Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Hur tänkte du där?

Öppna sök
Kategori

Barn

Tvåbarnsmamman ser dubbelt.

Vissa dagar just nu så känns det som att jag behöver sjukskriva mig hemifrån på grund av stress. Eller borttappad toleransnivå, vilket kanske i och för sig beror på stress. Fast jag känner mig inte stressad, jag känner mig trött och less. Inte road av något.

Det har blivit väldigt mycket…barn..sista tiden. Även fast Felix skött sig väldigt bra  och inte haft några megautbrott så står det mig lite upp i halsen för ögonblicket med det oundvikliga tjatet, från båda håll.

Tuva har de senaste dagarna plötsligt börjat att härja på nätterna, hon ska ha tutte varje timme, om inte mer, och om hon inte får det så börjar hon skrika och väcker Felix, vilket alltså gör att hon vinner. I natt låg hon dessutom och jollrade mellan tre och fem. 

Jag ligger i sängen med en unge på varje sida, med två par barnfötter som sticker in tårna i mina trosor från varsitt håll och sparkar mig i ryggen. Felix vill ligga nära och pressar in sina armar under min rygg. 

Om jag lägger ryggen till Tuva så vaknar hon och buffar mig i ryggen med huvudet och lägger jag ryggen mot Felix så kommer hans armar klättrades runt min hals och stryper mig medans hans ben tar grepp runt min midja. Jag är helt färdig på morgonen!

Jag behöver….jag vet inte. Något avbrott.

0

Första dagen på året!

När jag läser på sociala medier om vilka förväntningar folk har på kommande år, vad de ska uppnå och vad de vill lägga bakom sig så undrar jag om jag lägger för lite vikt vid årsskiften.

Jag vaknade i morse och hade ingen tanke på att det var ett nytt friskt år som jag borde ha stora mål med. Jag vaknade och var kissnödig och hungrig som vanligt och funderade på varför mina barn inte kunde låta mig sova förvånansvärt länge någon gång.

Kenny var däckad i soffan och hade inga planer på att röra sig därifrån när frukostbestyret var avklarat, alltså försökte jag samla ihop mig och barnen för att ta oss ut en sväng i det mysiga vädret.

Det har blivit betydligt lättare att gå ut och gå med Felix nu när han faktiskt orkar gå en bit. Värre är det förstås med Tuva som hänger rätt tungt i Babybjörnen på magen. När hon blir lite större så ska jag testa att ha henne i bärmesen.

Felix gick i skogen, ropandes på Nisse som han tyckte skulle följa med och letades efter bananer. Om man någon gång planterat ut lite bete för att få Felix att tycka det är spännande med skogen så är man körd. Då ska det ligga bananer och russin i skogen jämt!

Det var supermysigt att komma ut en sväng, jag önskar att vi kunde göra det betydligt oftare, det skulle vi alla må bra av.

0

Tomten är inte far till alla barn!

Så kom julafton och jag är dyngförkyld med feber och en elak hosta. Jag misstänker att det en fortsättning på Mexicosjukan. Hostan jag har kallar jag för håll käftenhostan eftersom man nästan blir lika tokig av att lyssna på någon som har den som att ha den själv. Det är en sån där mörk och djup hosta som kommer från ryggen.

För att inte smitta ner Kennys släkt och för att jag var rätt risig så fick Kenny släppa av mig hos mamma innan han åkte vidare för julfirande. Hos mamma passade jag på att vila ut i soffan, utan ett enda barn som krävde uppmärksamhet, i flera timmar innan Kenny och barnen kom tillbaka för att hälsa på tomten som satt och väntade med paket.

Felix var så lycklig i morse när tomten varit förbi och lämnat ett paket, ”precis vad jag önskade av tomten” sa han början öppnade paketet. Jag är inte helt säker på hur Felix uppfattar tomten dock, när vi sa att Peter skulle komma snart så sa Felix något om att han var fast inuti tomten.



0

De intressanta samtalen!

Felix vaknar på julafton och det första han säger är:

– Mamma, du ska inte vara här!

– Eh va?

– Mamma, du ska inte vara här. Du ska vara med pappa i soffan.

– Vadå?

– Du ska sitta bredvid pappa i soffan.

– Men Felix, mamma är lite sjuk så jag vill ligga i sängen.

– Nej, du ska inte vara sjuk.

– Okej. (Jag inser att jag inte vinner den här).

Två minuter av tystnad.

– Mamma, du ska vara här. Du ska inte sitta i soffan med pappa.

– Okej.

Sen somnar han om.

1

Det väsande monstret!

​​

​

Den här lilla gofisen alltså! Hon har börjat fräsa. Bestemor menar att hon har fått sina ljud av Nisse men han jamar ju bara så det är väl troligare att det kommer från mig. Roligt är det i alla fall men det roligaste är att titta på Tuvas ansiktsuttryck och mun när hon försöker få fram ljuden. Hon är såååå söt, min lilla kärlek. 
​

​

0

Flygresan hem!

Jag har inte varit så positivt inställd till att vi skulle flyga med Thomas Cook efter vår resa till Dominikanska i januari tidigare i år. Då flög vi i en riktigt gammal maskin där askkopparna fortfarande satt kvar och där minitv-apparaterna satt i taket och visade samma Vänneravsnitt fyra gånger innan jag sa till. Personalen var riktigt ovänliga och vi serverades mat som fortfarande var frusen.

På grund av detta så hade jag inte så höga förväntningar på flygresan men ack så fel jag hade. Vi fick åka i fina och fräscha flygplan där personalen verkligen var fantastisk. De gjorde allt för att hjälpa oss barnfamiljer som inte hade det så lätt och kom och smög till oss mutor till barnen (läs Felix), alltid med ett leende på läpparna.

Nu på vägen hem så hade vi en hel stolsrad bakom oss med tre lediga platser och då kom en i besättningen och sa till oss att vi kunde ta den raden också för att underlätta för oss. Alltså fick jag och Kenny varsin stolsrad att breda ut oss och ungarna på. Barnen var väldigt skötsamma, som helt andra barn jämfört med ditresan. De sov till och med i flera timmar. Jag är så glad att resan hem gick så smidigt, jag hann till och med se två filmer! Otroligt?!

0

Min lilla amigo!

0

Slutet!

Jag vaknar sista dagen med en klump i halsen. Det är alltså bokstavligen en klump i halsen, den gör ont. Inte igen, nu är jag less på vår sjukstuga.

Högvis med amerikanare och turister från andra länder dräller in på hotellet de sista dagarna, allt blir ganska stökigt. Vi får stå i kö till frukostmatsalen för att det är så mycket folk. Ungefär där går min gräns, frukosten är helig! 

Jag tror att jag retar på mig småsaker för att jag ska ha en ursäkt till att vilja åka hem. Den stora anledningen till att jag kan tänka mig att åka hem är för att slippa fukten, jag längtat verkligen till min säng med torra sängkläder. En torr kudde. 

Mexico – vi är inte färdiga med varandra, vi kommer tillbaka.

0

Barfotabröllop i Tulum!

Den största orsaken till att vi valde Mexico som resmål i år var för att vi var inbjudna till Andrew och Emelies bröllop som de tänkte arrangera i Tulum, en timmes bilfärd från Playa del Carmen. Två flugor i en smäll, tänkte vi och bokade resan. Eller ja, jag bokade resan i hemlighet innan Kenny visste att han ville åka, så när han kom hem en dag och sa att han ville åka och frågade om jag också ville det så var ju allt redan klart.

Ett par dagar efter att vi varit till doktorn med Kennys bronkithosta så vaknade jag upp utan röst och med hosta. Läkaren sa att hon var 100% säker på att jag fått samma sak som Kenny och gav även mig en penicillinkur. Tack vare penicillinet, eller läkaren som ordinerat det kanske, så var vi tillräckligt pigga för att kunna ta oss till bröllopet, tack och lov.

Det är mitt första barfotabröllop, men inte det sista hoppas jag, det var så fint med ett strandbröllop. Tekniken strulade lite med musiken och mikrofonen, men vad gjorde det när man såg det fina bröllopsparet stå med ett vackert hav bakom sig och pelikaner flygandes över huvudet medan de lovade varandra evig trohet. Det är inte många kyrkor som kan slå den utsikten.

Kvällen var avslappnad med mat, tal och musik. Felix höll ut hela kvällen lång men såg väldigt trött ut på slutet då han tittade på film tillsammans med sin nya idol Savannah, fem år. Hon hade dock hunnit tröttnat på honom under kvällen och gjorde sitt bästa för att ignorera honom. Han somnade i alla fall ovaggad. Det gjorde jag också!

0

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑