Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Som den amatörläkare jag är så diagnostiserar jag min tristess och rastlöshet som ett tecken på att jag mår bättre, vilket i sig bör innebära att det blir en arbetsdag imorgon om inte morgonformen kommer med några överraskningar.

Det är så galet tråkigt att vara sjuk! Trots att det finns massor av saker att ta tag i hemma, som tvätt och städning så orkar kroppen inte med det, vilket gör att det ändå ligger och väntar på mig trots att jag varit liggandes i tre dagar.

Det som gör tillvaron lite lättare i såna här sjuka stunder är när Kenny kommer hem med en matkasse och ställer sig och ordnar mat till oss och dessutom städar upp efter sig! Sen att han åkte till butiken för att köpa Ben & Jerryglass, men glömde just…glassen, ja det är en petitess.

Idag såg jag fram emot en likadan, ompysslande kväll, men den grusades dessvärre av hans hastigt påkomna arbetstripp till Älvdalen. Men nu vet jag vilket potential det finns till nästa gång jag blir sjuk.

Så åkte jag dit till slut!
Jag har inte varit sjuk på över ett år, men nu så har jag råkat ut för några superbakterier som kämpat sig förbi immunsystemet. Resultatet av det är att jag nu ligger till sängs med huvudet fullt av snor, en hals som värker och med en rosslande hosta som slår i ryggen. Fy!

Jag hade det på känn redan när vi kom hem efter en Kennyutflykt i lördags i Västeråsskogarna. Killarna trampade målmedvetet fram i skogen i jakt på en antenn medans jag och Kattis släntrade fram utan någon brådska i jakt på kantareller.
Nu visade det sig dock att den enda som var jagad var jag!

När vi var tillbaka vid bilen efter diverse ”fallskärmshopp” och kantarellplockning så hade Kattis plockat mer än 20 fästingar från mig! Dom satt överallt på mig, från topp till tå. Jag vet inte om det finns vissa arter av fästingar som dras till blondiner, men om Kattis, som gått på samma stig som jag, fick två fästingar på sig och jag fick över 20 stycken, då börjar man ju undra?!
Saken förbättrades inte av att myggen var på oss som flugor på hästar, vilket gjorde att det kliade på hela kroppen när vi åkte hem! Usch!

På kvällen där så kände jag den stora klumpen i halsen och igår var förkylningen ett faktum! Man glömmer bort hur skönt det är att andas genom näsan när man inte varit sjuk på länge!

När jag ligger på kvällen och oroar mig för att hoppa ur flygplan på 4000 meters höjd så kommer galningen hem ett par timmar senare och har hoppat från ett höghus på 120 meter!

Jag, som tidigare varit näst intill manisk på ordning och reda blir upplyst av stök-Kenny om att jag borde fälla ner toalettlocket! Ingen av manligt kön har någonsin bett mig att fälla ner toalettlocket, det har snarare varit någon omvänd diskussion om toalettringens rätta plats.
Snacka om kontraster!

Jag läser idag om att 60-wattslampan håller på att fasas ur för att försvinna helt och hållet med alla vanliga gamla glödlampor nästa år. Det är märkligt hur vissa saker kan intressera mig men jag känner ett visst behov av att bunkra glödlampor nu. En vanlig 60-wattslampa kan inte ersättas med samma effekt som de energisnåla varianterna, så är det bara! Det är som att försöka ersätta gamla hederliga, sockersöta Frosties med en ny variant med endast 1/3 socker i, det fungerar aldrig, det blir bara en blek kopia!

Så är jag nyss hemkommen från Göteborg där jag tillbringat dagen med en kurs i fördjupad arbetsrätt. Eftersom jag hade ett par timmar över innan läggdags igår så beslöt jag mig för att ge mig ut på en shoppingrunda i Nordstan på jakt efter nödvändiga saker, som kläder.

Jag tror jag var inne i 80% av klädbutikerna och kom ut helt tomhänt! När jag såg Esprit visste jag att räddningen fanns inom räckhåll, det existerar inte att komma ut från den butiken utan minst en påse.
Nu vet jag inte vad som hänt med höstmodet eller med Esprit, men inte ens där fanns det ett plagg som ens var värt att känna på.
Alltså slutade min shoppingrunda på 65 kr för en macka på Subway! Skandalöst! Och jag som dessutom hade tagit med mig en ryggsäck ner till Götet för att kunna bära hem mina fynd i!

Som jag förklarat förut så har flygresor aldrig berört mig, det är min tid för en kortare tupplur, lite avslappning. Ju värre väder det är desto lättare har jag för att somna när jag vaggas runt i sätet.
Sedan min hoppkarriär nu har startat så upplever jag flygresorna på ett annat sätt. Idag kom jag på mig med att sitta och titta ner och försöka bedöma höjden ner till marken och försöka upptäcka alternativa landningsfält. Det här är inte något jag gör för att jag sitter och längtar efter att få hoppa ut, utan det är snarare en ny, lite skrämmande insikt.

Jag är rädd inför att hoppa ut ur flygplan, jag tycker det är skitläskigt, men jag vill inte låta rädslan vinna över mig! Jag vill hoppa tills jag kommit över skrajtröskeln. Men nu känns själva flygresan upp också skrämmande.
I Sevilla blev uthoppsordningen så att jag och Kenny fick sitta längst bak i planet, alltså närmast ”hålet” ut. När man åker upp i planet så har man en plastvägg som man drar ner över hålet (1,5m x 1,5m) i sidan på planet men när man kommer upp på ett par hundra meter så dras den här väggen upp igen för att få in lite svalka i planet. När vi åkte upp andra gången så blev jag tvungen att sitta längst bak i planet på golvet, 30 centimeter från det stora gapande hålet, rakt ut i luften. Jag tyckte det var skitobehagligt, trots att det är samma hål som jag ska hoppa ut ur ett par minuter senare.

Idag kände jag lite obehag av att stiga på den stora SAS-fågeln, ett stort passagerarflygplan som man till och med ska sitta kvar i! Så varför denna känsla?!

Till och med jag som skulle kunna sova mig igenom en hårdrockkonsert börjar störa mig på allt ljud ute på gatan från spanjorerna som aldrig sover. Visserligen så var det ju sista natten som jag spenderade i Malaga så det gör ju ingenting.

Kenny som för en gångs skull låtit sig lockas av en bok hade inte kunnat slita sig ifrån den innan den var slut, vilket den var klockan tre i natt. Då låg jag och blåste salivbubblor för länge sedan.

Vi hade ingen brådska ut igår morse eftersom molnen var tillbaka. Istället blev det lite plock i lägenheten och en lång frukost med riktig toast and jam!

Ett dopp i havet blev det faktiskt också innan vi gick upp igen och började packa och städa på riktigt inför hemfärd.

Det har verkligen varit en härlig och efterlängtad semester men nu är det verklighet som gäller ett tag framöver!
Adios Malaga!

I söndags morse var förvirringen stor när ett tjockt molntäcke låg över staden. Första gången jag vaknade trodde jag att det var så tidigt att solen inte hunnit gå upp men när det såg likadant ut en timme senare konstaterade jag att solen fanns där uppe men att den bara inte var synlig bakom molnen.

Vi satte oss i den lilla söta, dammiga bilen och åkte mot ett megastort köpcentrum vi passerat igår. Tydligen så är spanjorerna inte så morgonpigga eftersom vi inte såg en tendens till att butikerna skulle öppna när vi kom dit till halv elva. Om dom gick och la sig i tid istället för att börja äta middag vid tolv på natten så kanske dom skulle orka kliva upp i rimlig tid!

Vi åkte därför in till stan igen och hittade ett ställe som faktiskt var villiga att servera frukost trots den tidiga timmen, alltså lunchtid.

Det känns faktiskt lite frustrerande ibland att de flesta är så kassa på engelska. Som till exempel när man är skitsugen på toast and jam och får en grillad macka med smält ost och skinka i med ett marmeladpaket på sidan om. Funderar man ens på om beställningen låter rimlig då eller tror dom att utlänningar är monster som äter vad som helst?!
Jag vet inte hur många frågande blickar vi har fått när vi försökt beställa aioli, sen när vi försöker uttala det på deras sätt, alijoli, så möts vi av -aaaha! Ett litet ”l” kan väl inte göra så stor skillnad på att göra sig förstådd, eller?!

Hur som helst så råkade det bli så att solen plötsligt tittade fram och kanske på grund av diset som legat så fick vi en av dom varmaste dagarna här. Jag tror inte ens det gick en kvart mellan gångerna vi badade i det, idag väldigt svalkande havet.
Och skulle jag gissa så skulle jag säga att halva befolkningen var på stranden idag. Jösses vad proppat det var!

När vi gick upp från stranden ett par timmar senare så värmde det på kroppen lite överallt. Min stortå har för övrigt fått en ännu blåare färg nu med lite inslag av gult, väldigt klädsamt!

På grund av allt vårt ätande så fort vi kommer utanför dörren så bestämde vi oss för att skippa middagen och bli kvar hemma.

Herrejösses, vilken hemsk säng vi försökte sova i inatt! Här går man och checkar in på ett hotell trots att vi redan har boende, två timmar bort dock, men så får man en säng som till och med skulle besvära en tonårings oförstörda rygg. Den meterlånga, platta kudden gjorde definitivt inte saken bättre.
Vi vred och vände oss och var nästan tröttare när vi gick upp än när vi la oss igår kväll.

Väl på plats på hoppfältet så hade värmen inte riktigt hunnit komma upp i sin stekheta temperatur än vilket gjorde att vi fick någon timme i normaltemperatur, skönt som attan.

När jag runt lunchtid insåg att min tid närmade sig så skrev jag in mig för hoppning och påbörjade nagelbitandet. I planet på väg upp så var jag så nervös så att jag faktiskt trodde att jag skulle kräkas. Som tur var så var det dags att hoppa ut innan magens innehåll kom upp.

Allt gick kanon tills jag skulle landa. Skärmen skickade fram mig med en himla fart vilket gjorde att jag flög förbi min tilltänkta landningspunkt och landade framåt på knäna i fältet med torra gamla uppstickande pinnar.

Hand i hand så dök jag och Kenny ut på andra hoppet. Vi försökte hålla jämn fart mittemot varandra men när han hela tiden sjönk ifrån mig och jag till slut slog över och hamnade på hans rygg så släppte vi och for åt varsitt håll. Den här laddningen blev om möjligt ännu sämre. Det fanns ingen vind att landa mot så jag kom i full fart och landade i stickiga kardborrebuskar med stortån först. Ajdå!
Till och med storfräsarn fick till ett snubbel i landningen och skrapade upp ena knät, inte ens proffsen lyckas alla gånger!

Med en klump is under tån i skuggan och kallt vatten i strupen så kände jag mig nöjd med hoppningen och blev inte för ledsen när det meddelades att hoppningen var slut för dagen. Vi satte oss då i den lilla söta Smartbilen och åkte ”hemåt”, mot havet!

Efter ett kort ombyte och en svalkande dusch på det gav vi oss av till en fiskrestaurang vid hamnen.
Kenny went bananas och beställde in friterade räkor, grillade räkor, kräftor, norska (!) languster och en tallrik musslor på det, med aioli förstås. Tanken på att komma i mina redan trånga jeans när jag kommer hem känns riktigt jobbig. Men jösses vilken lyxmiddag, vilket notan också bevisade!

Det var på nåder att jag orkade gå hem med tjockmagen och min blåa tå! Hur ska detta sluta?!

Med en alvedon i kroppen för min bultande tå och kortisonsalva på Kennys knä så gick dom skadade och la sig innan lördagsnatten startat.

Kenny har tagit mig till jordens hetaste byhåla! Det rinner svett om mig när jag sitter stilla i skuggan och det finns inte en tillstymmelse av en endaste liten vindpust. Hålan ligger i utkanten av Sevilla, i mitten av landet, där inget svalkande hav finns att tillgå, jag kommer att förångas. Hur kan man lämna stranden och havet för det här?

När vi kom till fallskärmsklubben strax efter lunch så skickade dom precis upp sista hopplanet för dagen, vilken tajming va?!

Om inte Kenny åtminstone hade irrat fram till en restaurang lite snabbt så hade han fått handskas med ett monster! Istället kompenserades jag med massor av mat och någon Sangriavariant. Det hjälpte mot allt utom värmen. Jag dör!

I den här lilla byhålan hittade vi i alla fall ett rum på ett hostel, som Kenny bodde på sist han var här, och rummet hade AC! Om dom inte hade haft en dator bakom disken med googles översättningsverktyg så hade det dock inte blivit något rum. Jag kan tycka att det skulle vara knepigt att driva ett hotell när man inte ens förstår när besökare frågar efter ett ”room”. Men vad vet jag, det kanske ofta kommer in massa folk med väskor på axeln som vill veta var närmsta jordgubbsodling ligger, eller nåt.

Efter en välbehövlig dusch och nedkylning under AC’n så gick vi ut och åt igen. Jag tror han försöker att äta ihjäl mig!

Värmen är ofattbar! Jag hade på något sätt inte räknat med att få så mycket värme trots att yr utlovat högsommarvärme. Jag blir förvirrad när klockan är halv åtta på kvällen och solen fortfarande står högt upp och stranden är full av badade människor.

Havets temperatur trotsar mina farhågor, tydligen så kommer det varma strömmar även till Malaga då och då. Att bada är ett härligt och billigt nöje, jag njuter fullt ut av att få plaska runt i vattnet. Kenny ser det mer som ett nödvändigt ont för att kyla ner sig och saknar ett par värmegrader. Han förstår helt enkelt inte hur härligt det är.

Jag vet inte om vi missförstått tapasgrejen men vi tycker att spanjorerna snålar med maten, så till lunch kallade vi in fyra huvudrätter och gick framåttunga därifrån en timme senare, kippandes efter luft. Det kan vara så att jag kan leva på räkor och aioli en vecka framöver.

Efter att Kenny sovit en timme för att vila upp sig efter sin tvåtimmars sömn på stranden så kom vi äntligen ut igen. Vi hoppade in i den lilla söta bilen och åkte till Marbella.
Det tog definitivt längre tid än jag räknat med och vi var senare ute än vad jag trott så när vi sladdade in vid tio så hade solen precis gått ner.
Trots brist på sol, vilket nog var bra för våra röda kroppar, så strosade vi omkring i hamnen bland lyxjakter i multimiljonklassen och deras stekiga bilar, smaskandes på varsin Ben & Jerryglass. Ingen av oss var sugen på mat efter vår frossarlunch.
Jag undrar om den här staden någonsin sover, vi gör det en hel del i alla fall medans bruset från stan fortsätter utan oss.