Vissa dagar är det bara ångesten som får mig att gå upp ur sängen. Jag ser tydligt hur dagen kommer att se ut, jag har sett den förr. Men vissheten om ångesten som definitivt kommer och hälsar på om jag kastar bort en dag i sängen får mig att må ännu sämre, därför går jag upp.

Dessa mornar är sängen det skönaste som finns, temperaturen är precis lagom, kuddarna är alldeles perfekt fluffiga och täcket ligger helt rätt invirat runt kroppen.

Jag har förstört hans dag genom att tvinga honom att stanna hemma och hjälpa till, borta från alla roliga saker han kunde ha gjort ensam. Jag är i vägen och planerar fel!

Han säger att han känner sig fängslad. Jag bestämmer mig för att öppna dörren, på vid gavel, och hoppas att den inte slår igen bakom honom.