Tidigt i söndags morse så åkte vi till hoppfältet med förhoppning om att få till mitt sista godkända hopp. Oron satte sig i magtrakten redan när vi satte oss i bilen från Ludvika. Jag ogillar skarpt min nervositet som jag inte kan behärska men därför kändes det samtidigt viktigt att få till hoppet för att kunna börja slappna av igen.

Naturligtvis så var vädrets makter inte alls med mig. Hade jag varit lite rapp så hade jag kunnat hoppa direkt på morgonen men då satt jag mest och nervösrökte. Lagom till att jag började komma till sans så drog ovädret in över hoppfältet och resten av dagens hopp blev inställda. Typiskt, nu fick jag åka hem med oron kvar i kroppen.

Igår efter jobbet beslöt vi oss för att åka upp till fältet igen. Idag skulle det ske!
Den blå himlen och svaga vinden som utlovades av yr.no stämde dock inte alls. När vi kom upp drog stora mörka moln över fältet och erfarna hoppare rekommenderade ingen att hoppa på grund av turbulensen i luften. Detta struntade Kenny förstås i som åkte upp och ner med planet och lyckades landa säkert varje gång.

När klockan passerat middagstid och jag börjat slappna av i tron om att det inte skulle bli någon hoppning så mojnade vinden plötsligt och det blev förstås megabråttom.
Jag blev ivägskickad till planet utan att ens hinna nervöskissa innan.

Det sista hoppet är ett hopp från 1000 meter där man i princip har på sig 4-5 sekunder att hoppa ut, bli stabil i luften och sedan dra ut skärmen. Det är ingen som hoppar med ut och ingen som hjälper till om man strular till det på den lilla tid som finns tillgodo. Alltså kände jag en viss nervositet inför det här hoppet.

Nu visade det sig att det inte fanns så mycket tid att bli nervös på. Jag hoppade in i planet och bara några minuter efter att vi lyft så var det dags för mig att flyga ut. Jag tittade ut genom flygplansdörren och såg att marken var extremt nära om man jämför med ett hopp på 4000 meter, men så tänkte jag lite snabbt att de troligtvis inte skulle skicka ut mig på så låg höjd om det inte var säkert. Så jag dök ut!

Det hela gick väldigt snabbt, efter några sekunder så kände jag mig säker att dra, och så drog jag!

Jag hann inte mer än att landa innan Kenny kom springandes mot mig och skrek att det var bråttom. Han hade redan skrivit upp mig på nästa lift upp och hade dessutom plockat ut en ny fallskärm som jag bara skulle hänga på mig för att hoppa igen.
Jag orkade inte ens bli arg, det fanns ingen mening eftersom det inte skulle gå fram ändå. Det var bara att hänga på sig allt och rusa till planet som var på väg ner igen.

Hopp nummer elva var kallt som bara den. Jag orkade inte ens göra några konster utan jag bara föll. Kenny hade en förhoppning om att hoppa ut bredvid mig och titta lite men eftersom jag tydligen faller extremt långsamt så hann jag bara se hur han susade förbi mig ner och blev liggandes i luften ett par hundra meter nedanför mig med en mycket förvånad min.

Nu kan man tro att jag skulle få fira min licens som fallskärmshopare i solnedgången med ett glas vin på klubben men istället hamnade jag för första gången på städlistan och fick äran att skura toaletterna! Det var inte min plan!

När vi åkte hemåt så var det många olika känslor som åkte runt i kroppen, men äntligen så kunde jag åka hem, utan oro och nervositet inför kommande hopp. Jag är klar! Nu är JAG en skydiver!