Dagarna på den lilla ön är slut! Alla barn med respektive och hundar möts upp på ön i slutet av veckan och det blir ett livligt kaos. Under veckan som går hinner vi dock med att frossa i kräftor, bada, fiska och äta!
På fredagen så dukar vi upp ett långbord och fyller det med kräftor, pajer, egenfiskade rökta abborrar och snaps! Det finns inte en centimeter på bordet som är ledigt.

När vi andra förbryllat suckar över våra svullna magar, lutar oss tillbaka och kippar efter luft så leker Kenny med Wille. Dom susar förbi oss, varv efter varv runt huset med en skällande hund i bakhasorna. Det viner flygande pinnar fram och tillbaka, vattenpistolen går för högrtryck, tokstollen hoppar nedför taket och när Wille får sitt första skrubbsår så lugnar det ner sig när Wille påpekar att Herr Doktor inte borde ha busat med honom så att han började blöda.

När både bror och syster med barn och hundar har lämnat ön på lördag så infinner sig tystnad. Jag och Herr Doktor tar båten efter middagen och flyger ut mot det stora, vilda havet. Vi har med oss de stora dragen, dom som vi ska dra upp de stora torskarna med.
Mitt ute det böljande havet, långt ifrån land slår vi av motorn när GPSén visar att vi är på 71 meters djup. Vi kastar ut våra drag och väntar på det stora nappet.

Efter en stund ser jag plötsligt ett huvud som sticker upp 10 meter från båten. Det är en säl!
Kenny undrar om jag verkligen är säker på att det var en säl jag såg tills den plötsligt dyker upp igen och bara ligger och tittar på oss under en lång stund. Under den följande halvtimmen så följer sälen oss med jämna mellanrum. Den försvinner för att sedan dyka upp en stund senare och kolla att vi fortfarande sköter oss. I ett obevakat ögonblick ploppar den upp bara ett fåtal meter från bakänden på båten men inser nog att den är alldeles för nära och dyker ner snabbt igen.
Att få fisk är plötsligt inte lika viktigt längre. Vi spanar länge och väl efter sälen men när mörkret börjar närma sig så kör vi gasen i botten och flyger över vågorna hemåt mot den lilla fina stugan.

På söndagen har alla åkt förutom jag, pappa och Eva. Det är ingen av oss som pratar i onödan nu utan vi njuter av den totala tystnaden och utrymmet som uppstått.
När jag fått ett par timmars sol på måndagen, den kom till slut, så beslutar jag mig för att åka hem och ta hand om blommor och post hemma. Redan när jag sätter mig i bilen så undrar jag vad jag håller på med. Varför byter jag ut sommaridyllen mot storstadstrafik, buller och asfaltsvärme?!