Oslo tär på mina krafter! Trots att jag åkt dit torsdag kväll, dagen innan mötet, för att vara pigg och fräsch så hjälpte inte det när jag ändå inte kunde sova. Sängen var för mjuk, det var för varmt i rummet, solen sken in genom fönstret eftersom jag glömt dra för gardinen innan jag la mig och jag saknade Herr Flygare som i början av veckan dragit norröver för att komma hem efter två veckor som riktig pilot.

När mötet var över höll jag tummarna för att vi ska hinna med ett tidigare flyg men inser ganska snart att det är kört, jag kommer att landa halv åtta oavsett vad jag vill eller känner. Men eftersom utsikterna för fredagsmys med studenten i Dalarna är noll så känner jag ändå ingen större brådska med att komma hem.

Utanför dörren hemma försöker jag hänga av mig alla väskor för att krångla fram nycklarna och svär högljutt när jag tar på dörrhandtagen och hela min hand glider ner i något brunt och extremt kladdigt. Eftersom den där förbaskade utelampan verkar ha gått sönder igen så ser jag inte så noga vad det är jag satt min hand i men det ser ut som olja, men luktar….chokladsås?!

Utan att kladda ner allt annat så fortsätter jag med svordomarna, sparkar av mig skorna och går in i badrummet för att tvätta av mig kletet och ser att badkaret är fyllt med skumvatten – han är här!

Gömd bakom bokhyllan står han och väntar på att få hoppa fram och skrämma mig! Jag har knappt fått andas ut och kommit till sans innan det sitter två stycken mumsmums utkletade i mitt ansikte. Emil har uppenbarligen haft för mycket tid över för att planera sina hyss. När han säger åt mig att hoppa ner i badet medans han lagar mat så tror jag att det är över tills jag öppnar sovrumsdörren och då får en kanna vatten över mig.

Man får väl anta att jag var himla glad att se honom eftersom han trots allt fick vara kvar i huset. Medans jag sjönk ner i det varma badet så lagade han till en fantastisk middag av filé inbakad i ost och bacon med potatis och bearnaissås. Köttet var nästintill levande och smälte i munnen, underbart! Man kan nog påstå att jag var överlycklig för Emils oväntade besök i Stockholm!