Igår bar det av mot Dalarna! Jag och tröttmössan hade som vanligt helt olika tidsuppfattningar om resplanen men eftersom vi skulle åka tillsammans så blev det avfärd den tiden vi sammanstrålade, runt klockan ett.

Solen sken på oss hela vägen upp mot Ludvika där vi vek av en bit innan för att åka till mamma och Peters fina stuga. Den här lilla stugan ligger cirka 200 meter in från stora vägen (som leder till den ännu större vägen) och eftersom det inte är något permanentboende så sker det ingen automatisk plogning av vägen, vilket vi definitivt upptäckte när vi hade tänkt svänga av. GPSén skrev att vi skulle svänga vänster men till vänster fanns det bara en stor upplogad snöhög som börjat förvandlas till is.

Herr Genväg vände genast bilen och gav sig ut på jakt efter en traktorbonde med skopa påmonterad. Bonden med den lilla traktorn hänvisade oss till en annan bonde med en så stor traktor som till och med imponerade på mig. Dock så imponerade vi inte på honom för han ville debitera oss en och en halv timmes jobb för att kliva upp ur fredagssoffan, vilket skulle landa på 1500kr. Dom pengarna var vi absolut inte intresserade av att betala så vi vände om och åkte mot stugan igen för att med nöd och näppe lyckades pulsera fram i en meters snö fram till stugan för att hämta skyfflar.

Väl i stugan så blev vi distraherade av vattenläckan som uppstått och skapat stora mörka, blöta ringar i sovrummet som angränsar till köket.

När Mulle Meck lokaliserat den läckande kopplingen och fått stopp på läckaget så var det dags för fuktskadesanering vilket blev att torka upp där det gick att torka upp och i sovrummet satte vi in en värmefläkt som fick blåsa ur fukten innan vi gav oss ut med varsin spade.

Planen var att skotta fram en liten parkering i början av vägen men eftersom möjligheten ändå fanns att vi skulle kunna ta oss ända fram till stugan med Jeepen så gjorde vi en habrovink. Vi skottade bort den enorma högen precis i infarten och sen satte sig den övermodiga chauffören med övertron om sin bils framkomlighet bakom ratten (inte jag) och tog sats och gasade rätt in på vad som sommartid är en väg. Han kom en billängd in och sen tog det stopp och bilen hängde på underredet, men med en spade kan man komma långt. När vi lyckats skotta loss bilen frågade han mig hur mycket energi jag hade kvar och eftersom jag inte förstod syftet med frågan så svarade jag så mellanmjölksaktigt jag kunde; ”lagom”. Det svaret resulterade i att han backade bort, tog sats och körde i full fart fast igen, dock ett par meter längre in denna gång.

Efter att ha kört samma procedur i två och en halv timme, dvs skotta loss bilen, ta sats, fastna, skotta loss osv, så skottade vi loss den en sista gång för att ge oss in till stan och inhandla förlorade kalorier.

Med ett par xider var innanför västen och världens godaste gulaschsoppa i magen sjönk vi tillbaka i fåtöljerna och slappnade av för kvällen. Det är ingen överdrift att säga att vi somnade ovaggade. Tröttmössan hann inte ens avsluta sin mening innan snarkandet tog över, vilket roade mig, ända tills jag ett par sekunder senare också sov.