Jag har fastnat i ”det är mycket nu”-träsket! Så fort jag får frågan om hur det är så svarar jag; tack bra, men det är mycket nu. Men det ÄR ju det, sjukt mycket, jag måste vara effektivare än någonsin, det finns ingen som kan avlasta mig nu när Iphonechefen är borta.

Idag satt jag mitt i stressen och glodde en halvtimme på en dator som höll på att installera massa program innan den kunde starta upp. Jag var bara tvungen att ha ett dokument från den datorn pronto! När det gått 25 minuter ropade jag med min eländigaste röst på IT-gurun som kom fram och tittade på datorn, konstaterade med sin Norrköpingsdialekt att ”hårddisken jobbar ju inte ens, det är bara att starta om” och sen gick det på fem minuter! Suck! Men man vet ju inte, det hade ju kunnat vara så att jag startade om den precis innan den satte igång…typ.

När jag kastat i mig lunchen framför datorn och skulle ge mig på nästa stora projekt stod en kollega utanför dörren och stirrade ut mig. Jag kände på en gång att det var fuffens på gång, vilket det var. Med tre minuters förvarning fick jag hoppa in i en rekryteringsintervju och fokusera tankarna på något helt annat än det jag höll på med.

Väl tillbaka vid mitt skrivbord så åkte dörren igen för alla eventuella nya påhitt och all fokus hamnade på det jag hade framför mig vilket gjorde att jag faktiskt fick ordning på en hel del, av det jag kommer ihåg i alla fall.

När jag gick från jobbet så var jag så uppe i varv att jag inte ens hann tänka på hur skön soffan skulle vara att landa i. Jag åkte direkt hem till Jenny och hann slänga i mig lite mat innan vi åkte till gymmet för att köra monsterpasset på 75 minuter.

Herrejösses vad det var tufft! Det var två mycket svettiga och ledbrutna tjejer som haltade mot bilen när passet äntligen tog slut. Jag hoppas verkligen att det inte ska krävas mer än så här för att jag ska kunna sova ikväll, fungerar inte det så vet jag inte vad det är för fel!