Trots att det såg så mörkt ut när vi vaknade så grusades förhoppningarna om att kunna somna om när klockans visare stod på halv tio. Om den här trenden sitter i så kommer veckans mornar att bli grymt jobbiga.

Himlen var blå och solen steg upp bakom fjällen. Idag var den perfekta dagen för utomhusaktiviteter – om man hade kunnat stanna kvar i Åre. Jag vet inte hur många scenarion jag gick igenom för att kunna skjuta lite på hemresan, få den att klaffa så att jag utvilad kunde dyka upp på jobbet klockan nio måndag morgon och ändå fått stanna kvar lite längre. Som tur var så var en av två i stugan vettig (för en gångs skull) och fick mig att inse det smarta och logiska med att åka hem i rimlig tid för en god natts sömn hemma i vanliga sängen.

Medans jag gjorde det som kvinnor tydligen ska göra; diska och städa, så plockade machomannen ihop de rejäla mansprylarna, dvs skotrarna. När vi fått i oss frukost så tyckte Runar att vi slösat för lite på all hans ammunition och föste ut mig ur huset med hagelbössan innan jag hunnit ta sista tuggan på frukostmackan.

Den kvittrande fågeln hade inte en suck! Jag var lika förvånad som fågeln över att jag ens träffade kroppen men min förvåning varade dock längre än pippins! Kan det vara så att jag är en hänsynslös djurmördare trots allt?! Glädjen över min egen prestation och skicklighet (dvs tur) tog tydligen bort alla tankar på det moraliska i det hela.

Av någon anledning så höll de flesta fåglarna sig borta från tomten vilket gjorde att vi fick packat ihop alla prylar vi släpat ut och dit. Runt klockan tre, strax efter att en annan förvirrad fågel mött Runar och sprängningsdöden med hjälp av studsaren så satte vi oss i bilen och åkte därifrån – till mitt stora förtret.

Vi hann inte långt innan älgen stod och tittade på oss precis vid vägkanten. Colin McRae vände om racerbilen för att jag skulle få ta en närmre titt på skogens konung och även få till en bild men när vi stod precis vid älgen och den började röra sig så blev jag så rädd så jag fotograferade backspegeln istället. Ja va fan, ni vet ju hur en älg ser ut!

Eftersom Colin kört hela vägen upp till Åre så var det min tur att köra hem. Vägen var som såpa, helt värdelöst att köra på. Jag vet att han, den där, skulle ha kört som satan ändå, men nu är jag inte han, alltså gick det i maklig takt.

Jag vet inte vilket av föraralternativen som är det bästa för en säker körning egentligen. Man kan ju tro att det skulle underlätta för andningen att jag själv kör men när jag sitter bakom ratten och kör i upp mot 100km/h och cirkusapan plötsligt inte befinner sig i bilen utan på något sätt hänger utanför så känns det sådär svårt att andas igen.

Hem kom vi i alla fall, med både liv och vett i behåll. Efter lite mer än tre dygn utan dusch så kändes det mentalt som att skiten rann av mig när strålarna träffade kroppen. I natt ska jag drömma om min overkligt härliga helg!