Jag pratar ofta om hur mycket jag avskyr julen. Egentligen så har jag inget emot själva julbiten men jag har ett bestående minne från en hemsk jul som förföljer mig och som satt sina spår i mig vilket gör att jag försöker ignorera dagen så långt det är möjligt.

För fem år sedan så var det min första jul utan mitt kryss, vi hade brutit upp ett par månader innan. Julaftonskvällen tillbringade jag hos pappa och Eva, storgråtandes i deras soffa hela kvällen framför Arne Weises tragiska sällskap. Det var julklappen från honom som utlöste allt, jag hade inte räknat med att det under granen skulle ligga en klapp från honom som han lämnat där ett par dagar innan. Ända tills den dök upp så hade jag hållt mina känslor i schack, men det var droppen som rann över, den som fick alla instängda känslor att löpa amok.

Jag tyckte mitt liv var fruktansvärt eländigt då och plågades av en djup ångest. Trots sällskapet så har jag nog aldrig känt mig så ensam som jag gjorde den kvällen. Sedan dess så har jag förknippat julafton med ensamhet och smärta och jag har gjort allt för att fly landet inför jul för att bara låtsas som att dagen inte existerar.

I år känner jag mig inte rädd för julen, inte ens tanken av att vara hemma i Sverige på julafton känns skrämmande. Men, det kommer fortfarande inte finnas varken julgran eller tomtar hemma hos mig. Någonstans ska ändå gränsen dras!