Jag sov mig igenom grannarnas högljudda fest med hundarnas ackompanjemang, fyrverkerierna och pappas dörr som någon gång slog igen med en öronbedövande smäll. Jag både imponeras och förfäras över den djupa sömn som jag tillbringar nätterna i. Att jag dessutom inte vaknar innan halv nio förvånar mig och får mig att undra vad som pågår i kroppen.

Det mulna vädret gav oss en anledning att utforska Ronda – en stad i berget delat av en enorm klyfta. Pappa hävdar att Ronja Rovardotters historia är påkommen efter ett besök i Ronda men jag vet inte om det är ett påhitt eller om det är något han har belägg för. Jag ska googla det när jag kommer hem.

Vi hann inte långt upp i bergen innan pappa ville ta ett första stopp, innan dess hade vi dessutom blivit tvungna att åka och hämta kameran som vi glömt. Pappa kom förtjust tillbaka med en enorm kotte som han imponerats av. Kattis som inte var lika imponerad slängde snabbt ner den på bilgolvet.

Vi hann åka i ett par minuter innan vi förskräckt insåg att vi hade en spindelkoloni i bilen och när jag råkade titta ner från ratten och såg att det satt en spindel på min kjol så vinglade jag snabbt in till kanten bredvid de branta klipporna. En fullständig genomsökning av bilen utfördes och kotten åkte ur innan vi kunde fortsatta vår färd.

Det vimlade av motorcyklister på vägarna vilket smärtade mig som var förvisad till en Seat Ibiza 1,4. Vilka perfekta hojvägar!

Väl uppe i Ronda så hade temperaturen sjunkit ner till 18 grader från behagliga 25 grader i dalen. Turisterna flockades för att se samma ravin som vi såg. Vi virrade runt ett par timmar innan det var dags att ge sig på pappas förinlagda rutt ner mot havet igen. Han hade med mening planerat in en liten och kurvig väg och det var den verkligen. Hade jag lidit det minsta av aksjuka sa hade det inte varit en lätt resa, Vagarna slog knut på sig sjalva och den lilla motorn fick kämpa hårt i de branta backarna hela tiden med ett hotande stup längs med vägräcket.

När vi närmade oss huset så väckte Kattis vårt fikasug. På vägen till affaren så såg jag framför mig hur min chokladmunk såg ut och smakade. Till vårt stora förtret så var precis alla butiker stängda och nonchalerade totalt vårt enorma sockerbehov. Hur jag än försökte sa kunde jag inte få mitt plommon som jag plockade ur fruktskålen att ens påminna om det jag var sugen på.

Även idag sa valde vi att äta hemma i rädsla for att stöta på stängda dörrar till restaurangerna. Pappa trollade ihop någon slags salladsblandning av allt som gick att hitta i kylskapet, perfekt!