Idag hade jag ännu ett sånt där djupt samtal med min chef, Iphonechefen, hon som jag varje dag delar mina tankar med, aggressioner, glädjestunder, livssyn och telefonsamtal. Hon har inget val, hon sitter i mitt rum, eller jag i hennes, vi delar på allt – vi har inget val, vi är roomies.
Vi växer ihop! Hon är dock den hormonellt svaga av oss. Med månfasens alla regler där kvinnor ”lever” tätt ihop så adapterar vi. När jag skjuter upp min mens då strular jag till hennes månadscykel. Jag sitter i ett bra förhandlingsläge, gör hon mig missnöjd så knaprar jag piller ett par dagar extra, för jag vet att det påverkar henne.

Dagens avhandling berörde den där enkla punkten, livet! Min egen syn på mitt liv jämfört med andras syn på just mitt liv. Varför går inte dom två ihop? Varför ser man aldrig det på samma sätt som andra gör? Jag ser mina misslyckande medans andra ser mina framgångar. Det krävs egentligen inte mycket tankeverksamhet för att jag ska se att det trots allt är jag som har gjort att jag kommit dit jag är idag. Det är verkligen ingen dålig plats att vara på! Varför kan jag då inte ständigt bära med mig det i bagaget? Varför vill jag ha mer hela tiden? Vad är det för fel på att vara nöjd? Tillfreds med det jag har!

Jag pratade med en vän i morse om uppskattning. Folk i allmänhet är oftast dåliga på eller för fega för att visa uppskattning mot varandra i allmänhet. Att ge en komplimang eller tala om vad jag tycker är utelämnande, läskigt och det är så mycket lättare att tro att personen förväntas veta vad jag tycker.
Tänk vad mycket som jag skulle kunna bli bättre på! Men om jag ska gå på teorin i stycket ovanför så måste jag nöja mig, alltså så innebär det att även ni får nöja er med att tro vad jag tycker!