Jag var inte redo för helg! Redan i fredags så hade jag en känsla i kroppen som viskade åt mig att helgen kom för tidigt, olägligt, med lite ryslig och obehaglig julkänsla. Om det finns helger som är opassande så är det här en av dom, men jag kan inte riktigt förklara eller förstå varför. 

Dagen började väldigt annorlunda vilket kanske är ännu en orsak till den malplacerade känslan. Halv nio så väckte larmet mig och djupt förvirrad bland mina drömmar, invirad i mina täcken, kuddar och duntofflor så nådde insikten mig om morgonens träning. Hur tänkte jag när jag planerade egentligen? Är det verkligen värt en stjärna i kanten för att gå miste om drönandet en ledig morgon?

Väl på gymet så blev Jenny och jag extremt varse om hur stor skillnad det är att träna på morgonen jämfört med eftermiddagen. Det fanns ingen upparbetad energi att hämta krafter från! Tyngderna vägde femdubbelt så mycket som de brukar göra en måndagseftermiddag och redan efter uppvärmningen så var vi båda helt förstörda och såg ut som om vi gått varsin rond med Rocky! Det var bara blåtirorna och näsblodet som saknades – och applåderna, hejaropen.

Det vettigaste hade nog varit att åka direkt hem och sova en stund, men istället så tillbringade jag dagen i ett sömngångartillstånd med många ”åh”, ”oh” och ”ojoj” vid minsta rörelse.

Försökte rensa huvudet via mina kläder i garderoben, herrejösses, var kommer allt ifrån? Ordning ger mig frid, eller en känsla av kontroll, en kontroll som inte existerar i min sfär av oordning. Eller okontroll som inte existerar i min oordning. En tungvrickare!

Jag fortsätter att trampa i mitt taffliga ekorrhjul och hoppas att jag trillar ur, om inte annat än av misstag eller ett snubblande snedsteg, framstupa sidoläge. Andas!