Nu har min kropp gått in i något slags medvetslöst tillstånd på morgonen. Det spelar ingen roll hur ilsket min telefon larmar om att jag måste gå upp, för jag hör den inte de första åtta gångerna. I morse var det ännu värre eftersom sviterna från bärandet av skräp igår gjorde sig påmind i kroppen.

Målaren hade lämnat efter sig en enorm hög med soppåsar, plankor, dörrar, karmar osv på altanen för mig att roa mig med och det var dags att ta tag i skrothögen igår. Mamma och Peter kom med släpet och hjälpte mig att släpa ut allt och rensa altan.
Dessutom så fick jag hjälp av Jenny som kom och bar det astunga köksbordet med mig och hjälpte till att få madrassen på plats. Så, nu börjar det likna något som man faktiskt kan bo i. Med lite lampor inne i huset, en soffa i vardagsrummet och lite blommor på altan så är jag snart där!