Nu börjar allvaret! Tvätten går inte att fly ifrån längre om jag ska ha något att klä in kroppen med på mornarna framöver. Disken i hon skriker på min uppmärksamhet varje gång jag går förbi och kylskåpet gapar tomt när jag gläntar på dörren och tror att jag ska hitta något smaskigt där. Badrumsgolvet med den fina sjöstenen skickar längtansfulla blickar efter mig och försöker påminna mig om att jag måste olja in det minst var tredje månad.

Bilen piper efter service när jag startar den, vilket nästan får mig att glömma att displayen visat att jag har tomt på spolarvätska sedan ett par månader tillbaka. Efter allt hojåkande så har även svarta faran kommit upp i de magiska siffrorna som betyder att den måste in på verkstad, nästan omgående. Mina kollegor i styrelsen på bostadsföreningen verkar tro att jag är en tillgång som de kan ta hjälp av när jag inte jobbar.

På jobbet så har jag dessutom plötsligt väckts ur min semesterkoma och fått en to do-lista som kräver min fulla kapacitet och engagemang. Till råga på allt så sätter Projekt Solan igång nu. Jag ska ut och nätverka i höst, visa mig på alla möjliga sammanträffar som jag (och min chef) kan boka in mig på för att göra reklam för vårt eminenta företag.

Vi ses i jul! Puss och kram!