Nu har alla hurtbullar på jobbet satt igång med förbränning av sommarens grillsynder. Det pratas dagligen poäng, kolhydrater, GI, detox, hårdträning osv vid lunch och fikaraster. Som den gourmet jag är så vet jag inte ens vilken mat som innehåller kolhydrater, som jag sagt förut – mat är ett nödvändigt ont för att stilla hunger, svårare än så är det inte.

Det moderna i sammanhanget är att det inte bara är det kvinnliga könet som engagerar sig i viktminskning längre utan killarna verkar ha precis samma ångest över degklumpen som missklädsamt hänger över bältet.

Min våg visar för närvarande låga siffror trots att jag varken dietat mig eller hållt igen på sötsakerna, snarare tvärtom! Men de kilona kommer tillbaka snart lika säkert som att Linda Rosing kommer göra bort sig i media igen, men för tillfället slår jag dövörat till alla bantningstips.

Oavsett vikt så känner jag mig fortfarande jäst! Allt är så mjukt! Var är alla hårda, tuffa muskler som jag borde ha? Måste jag jobba för dem?!
Det känns som att det börjar bli dags att ge mig ut på mina promenader igen. Nu börjar det bli svalt på kvällarna och lite blött och ruskigt. Jag tycker absolut det är mer njutbart att vara ute och traska i regn och rusk än i finväder, det gör det extra skönt att få krypa ner i ett varmt bad när man trotsat vädergudarna. Om jag bara kunde få min Ipod att fungera som jag tycker att den ska fungera så skulle jag börja förbereda lite schysst marschmusik, det var länge sedan jag köpte musik så det måste ju innebära att det finns hur mycket som helst att välja på.

Hysterin över vikt är verkligen uppåt väggarna egentligen. Att gå ett halvt liv och må dåligt över att man är för tjock och att dra in på alla njutningar för att man ska komma i ett par för små jeans är inte rimlig någonstans. Det finns alldeles för mycket godsaker för att leva på det sättet!