Nu var det för länge sedan som jag var i stugan! Jag kände det redan när jag kom ner idag och fick en skymt av ön från hamnen. Hur rastlös jag än må vara så stabiliserar jag mig när jag kommer till ön.

Det tog väl visserligen bara en timme från det att jag kommit hit tills jag stod med målarburken i hand och målade utsidan på stugan, men det är ju bara terapi. Att stå i sina skitigaste kläder och måla och göra något som inte kräver tankearbete måste vara den absolut bästa medicin som finns, mot allt!

Vad skönt det vore om min bil gick i warp speed så att man kunde vara här på två röda om en ångestattack skulle gripa klorna i en, då kanske man skulle kunna bli normal i slutändan. Men å andra sidan så borde jag inte klaga över två timmars resväg, det gör man ju lätt av med hemma i soffan var och varannan dag utan att ägna en tanke åt tidsåtgången.

Mitt största bekymmer nu är om jag i morgon kommer vakna till fåglarnas kvitter eller havets skvalpande vågor. Nu är livet så där bra igen!