Det toppenfina vädret som utlovades idag gick på halvfart. Solen sken då och då men den kalla vinden slet och drog i mig när jag satt och kämpade för fullt med mina kraschkåpor.
Jag hade redan igår bestämt mig för att ta tag i kåpprojektet. Nu har de där stackars kåporna legat i garaget i snart två månader utan att komma till användning och jag känner en stor motvilja till att sätta på dem på cykeln innan de blivit färglagda.

Så, i morse gav jag mig ut på jakt efter slippapper och färg. Det var lättare sagt än gjort eftersom någon EU-regel tydligen inte tillåter mackarna att sälja sånt längre. Till slut hittade jag i alla fall det jag skulle ha och satte mig för att slipa…och slipa…och slipa. Trägen vinner säger dom och det stämmer ju, men så här när jag är klar med allt slipande så är jag mör i hela kroppen. De där sprayburkarna är tydligen till för skogsarbetare med hårda nypor, själv fick jag använda båda händerna för att orka hålla nere sprayknappen hela tiden. Ja jag vet, klena fingrar!

Aldrig har jag varit så (hög på färgångor och) skitig från topp till tå som när slipningen var klar och då var det ändå innan jag fixade till lite färgklickar som komplement på den skitiga kroppen.

Nu har jag målat alla delar förutom sidokåporna, sen om det blir snyggt eller inte är en helt annan fråga, färgglatt lär det i alla fall bli.