När jag packar inför bandagar så undrar jag verkligen vad jag håller på med. Två hockeytrunkar med bara kläder, skinnställ, hjälm, stövlar och diverse mindre önödiga prylar ska packas in med depåstöd, benvärmare, sovsäck, madrass och motorcykeln förstås. Det är som att man ska flytta varenda gång. Sen ska man färdas på något lämpligt sätt i minst 25 mil för att komma till närmsta bana, som jag sen ska stå och svettas på.

Just det jag skrev ovan känns inte speciellt lockande men sen när jag väl är på banan och får köra då är allt glömt och förlåtet.
Kinnekulle visade sin allra bästa sida under de två dagarna jag körde, det var helt enkelt två perfekta bandagar där allt fungerade precis som det skulle och jag fick alla adrenalinkickar som jag längtat efter.

Idag däremot så är det lite värre, kroppen känns mer död än levande och jag har nog ont i nästan varenda muskel. Men, ge mig en dag eller två så är även det bortglömt.