Jag tycker snart att jag borde ha ett eget ordspråk – att göra en Solan! I och för sig så börjar jag tröttna på att göra just en Solan men det finns ingenting som tyder på att det kommer att upphöra inom snar framtid, snarare tvärtom.

Idag var vi klara i Strömstad runt halv två och i och med de 50 milen hem så var jag ganska ivrig att få sätta mig i bilen och åka hem. Det sista jag var sugen på var en oguidad tur i de stora skogarna, men gissa var jag hamnade!

Jag hade skrattat gott åt mina kamrater som hamnat på en timmes grusväg på väg till Strömstad, men tydligen skrattar jag sist. När jag satt och körde i godan ro, långt borta i mina drömmar så råkade jag slå ner blicken på min GPS som fullkomligt skrek åt mig; VÄND OM, VÄÄÄÄND, du har kört feeeeel! Beräknar ny rutt….VÄND!

Eftersom jag inte memorerat vägen dit så misstänkte jag att GPSén troligtvis skulle ha mer rätt i valet av färdväg än mitt logiska tänkande…och det var väl ungefär där det gick fel.

Jag vände mycket lydigt runt bilen och åkte in på den lilla ojämna vägen i hopp om att jag var rätt ute. Efter att jag sedan kört ett par minuter på en väg som blev smalare och tvärare för varje kurva så insåg jag att jag hamnat på en okänd väg. När det sedan dök upp skyltar om att jag strax skulle passera Norska gränsen så kändes livet inte speciellt hoppfullt, inte för att det är något fel på Norge men ska man till Sverige så blir det så tokigt.

Vägarna på den Norska sidan blev inte bättre, vissa kurvor fick jag ta i krypfart för att de var så snäva. Gas, broms, gas, broms…jag fick i alla fall användning av den fina hyrbilen som fick jobba hårt.

Efter 45 långa och irriterande minuter långt in i urskogen och utan täckning på mobilen så kom jag äntligen tillbaka till Sverige och kunde fortsätta min vansinnesfärd hemåt. Naturligtvis så var jag ju tvungen att köra in tiden jag hade förlorat ute i de djupa skogarna och jag tror faktiskt att jag vann?!