morse hade jag en sån där hopplös morgon. Jag tittade in i köket på mitt nyslipade, för närvarande grönaktiga golv och alla nerslipade spikhuvuden lös skimrande tillbaka på mig.
Jag visste ju att de skulle komma fram eftersom golvet redan är så nedslipat men jag lever hellre i ovisshet och sticker huvudet i sanden än att oroa mig alldeles för mycket i förväg.
Nu är ju spikhuvudena ett faktum och jag känner att jag orkar inte göra något åt det, jag vill inte ha byggare i mitt hem längre, kosta vad det kosta vill!

När jag sedan fortsatte in i badrummet och ställde fötterna på mitt iskalla värmegolv som är inställt på 19 grader så tapppade jag hoppet helt för ett ögonblick. Även detta valde jag att ignorera och åkte till jobbet istället.

Fördelen med att vara på jobbet är att man inte hinner med att gå och grotta ner sig i de vardagliga problemen, så många tankar får inte plats samtidigt uppe i knoppen.
Nu är jag hemma och kan koncentrera mig på mitt sviktande värmegolv, men jag tänker ducka en stund till och undvika badrummet så länge jag kan!